It's weird how people think more hate will solve all their insignificant problems.

Någon skriver. Någon postar. Några läser. Några sprider vidare. Alla upprörs. Alla ska tycka till.
Draman på nätet tänds och slocknar snabbare än ett tomtebloss och efter en vecka minns ingen vad som hände. De långsinta får en törn i sina egon och fortsätter provocera som om det stod mellan liv eller död. Från flanken lägger jag ansiktet i händerna och undrar; hur orkar de med allt hat? Var kommer energin ifrån att bry sig mer om vad anonyma tycker om dem än vad deras riktiga vänner gör? Ju mer uppmärksamhet, desto mer vatten får de på sin kvarn. Gudarna ska veta att det florerar många roliga, en hel del uppfinningsrika, rykten om mig men jag vet ju att de inte är sanna. Det som inte är sant är heller inte relevant.

Orelevanta saker jag lägger ner energi på att hata är stelt bröd, dålig mat och saker som ska vara krispiga men som blivit geggiga. Det och att förlora. Vad jag hatar att förlora.

Klänning: Metamorphose
Strumpbyxor: H&M
Stövlar: Primark
Accessoarer: Glitter, L♥CHANCE




Internet drama is up and over before you even notice them. How do people find the energy and strength to hate on randoms they have never met, never will know or never hear from again? Why does it matter so much what anonymous people think? The more attention they get, the more it will fuel their hate. There are some funny, even creative, rumours about me but I know they aren't true. What isn't true is irrelevant.

Irrelevant stuff I put energy on hating is stale bread, bad food and things that are supposed to be crispy but have gone soggy. That and to lose. How I hate losing.

To be a forum moderator: which ever way I turn, my ass is in the back.

Som moderator på det svenska lolitaforumet finns det i huvudsak två saker att göra:
- se till att de enkla reglerna vi har kommit överens om i moderatorteamet efterföljs av forummedlemmarna.
- hålla den generella stämningen hos forummedlemmarna på en godtycklig nivå.

Vi bytte från ett gratisforum till en egen domän med flera nya möjligheter som jag ännu måste ta mig tid till att utveckla. Förlåt för det. Men nu gnälls det om att bilder inte går att ladda upp. På gamla forumet gick det inte alls men det har vissa forummedlemmar redan glömt bort.
Vi ordnar sedan två år tillbaka en forumpicknick där alla kan träffas och ha kul tillsammans. Vissa forummedlemmar tisslar och tasslar bakom de ryggar som både var där och inte var där. Vi hör allt, tro inget annat.
Vi är den största svenska mötesplattformen för lolitor, hela tiden kommer det nya lolitor för att be oss om råd och kanske hittar de sina allra första plagg hos oss. Vissa forummedlemmar påstår sig vara missnöjda med att nivån på forumet är för låg, att forumet inte når upp till deras standard, att vissa inte borde få vara på forumet för att de är för fula/för dumma/skriver för dåligt. Herregud, fattar de ens vad de själva skriver? Å ena sidan blir vissa forummedlemmar förvånade över att vi har ett rykte som elitistiska bitchar med pinnar i röven, å andra sidan efterlyser vissa forummedlemmar ett system som premierar elitism.

Jag strävar alltid som moderator att ta beslut som gynnar majoriteten av användarna på forumet.
Jag får ofta skit för att jag är taskig, inte modererar snabbt nog eller att jag är tråkig.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag eller någon annan i moderatorteamet har kommit till undsättning, gett svar och fixat till utan att få ett endaste ynka litet tack.
Men jag går också offtopic, ryter till för hårt, bli för subjektiv och är för fjantig.
Jag är också en forummedlem.
Jag råkar bara vara en av tre forummedlemmar som måste hålla ordning.
Gör jag fel så ber jag om ursäkt, så fort det går, men gudarna ska veta att jag också har åsikter. När tålamodet tar slut känns moderatorrollen som en av de mest otacksamma rollerna jag någonsin tagit på mig.

Varför gör jag det då?
Ingen tvingar mig. Jag får inte betalt för det. Det är stundtals jävligt otacksamt.
Hade jag haft den resursen som vårt forum är när jag kom in i scenen hade jag dött av lycka. På forumet ordnas det träffar, utbyts sömnadstips och framförallt finns det folk att snacka med. Jag behöver inte tycka om alla på forumet, ni behöver inte tycka om mig heller, men någonstans har vi ändå en gemensam grund; vi älskar lolita. Är det inte därför vi vill ha ett forum? Eller vill andra lolitor bara kackla i sina egna hörn på sina egna villkor medan de själva är jordens mittpunkt?




In the role of being a forum moderator there are two essential tasks:
- see to that the simple rules we have set up are followed by the forum members
- keep the general mood of the forum on a content level

Since we switched from a free forum to our own server, the increase of new members has risen and therefore the views and opinions have risen too.
Some forum members think the forum is too childish, not high enough for their standards and that other forum members are too ugly/stupid/illiterate to be on the forum.
I listen to all opinions but I can only do so much until my own patience level and personal points of views has been reached. I get a lot of shit as a moderator on a daily basis and you wonder why I do it.

I take on the moderator role because I would have killed to have a resource like our lolita forum when I came into the scene. There are local meets, group orders, sewing advise and much more. We may not all get along or like each other but we still have one major thing in common: we love lolita. Isn't that a reason enough for having a forum? Or do all other lolitas want to sit in their own corners with their own individual set of rules thinking that the world should revolve around them?

Image © Imai Kira, scans from egl@LJ

Ålder och gränser.

Mycket av den internationella (läs: utanför Japan) lolitascenen utspelar sig i allmänhet på internet och i synnerhet på Livejournal. Idag skapades en grupp för lolitor över 18 år.

Lolita Feminea was made for lolitas by lolitas as a way to express and celebrate who we are as not just lolitas, but adults in general. Here you are free to post tasteful photo’s, art, and discuss topics of a more mature aspect that our younger counterparts will, at times, not understand.

Första inlägget i gruppen ställer frågan: "Har du någonsin burit lolita offentligt och stött på någon från ditt arbete?"

På vilket sätt skulle lolitor över 18 år ha en större insikt i den frågan än lolitor under 18 år? Ersätt "ditt arbete" med "din skola" och det är precis samma fråga som återkommer om och om igen. Det är fortfarande en rädsla och osäkerhet inför vad andra människor tycker och tänker om ens stil.

Jag förstår däremot varför gruppen har skapats.
På svenska forumet är majoriteten av lolitorna under 20 år. De flesta pratar om skolan (högstadium/gymnasium), hur de ska ha råd med kläder och problem med hur deras närstående hanterar deras stil.
Helt ärligt - jag är inte Bullens brevlåda. Jag känner ingen sympati för ett barn som tigger och inte heller får dyra märkeskläder från Japan av sina föräldrar. Jag kan inte relatera till eller ge goda råd åt någon vars omvärld dikteras av skolväsendet. Sådant är livet. Bit ihop och väx upp.
En dialog om lolita på ett djupare plan med ett feministiskt, dräkthistoriskt eller psykologiskt perspektiv - en sådan diskussion längtar jag efter. Men jag inser att en sådan diskussion är svår med det nuvarande klimatet på forumet. Det beror inte på ålder, det beror på folks ovilja (eller okunskap) att diskutera ur en annan utgångspunkt än den högst personliga sfären och okunskapen (eller oviljan) att källhänvisa till någonting annat än Aftonbladet eller Wikipedia.


Bilden är scannad från en okänd källa. Vet du var den kommer ifrån, lämna gärna en kommentar.




I have a hard time believing that the new 18+ LJ community for lolitas will be successful. I might be harsh judging a group that was formed on this very day, but what exactly in the first entry is something a lolita below 18 years of age can not understand? Just replace "work" with "school" and it's the same entry we see all the time.

I do understand the feeling of needing a more mature level of discussion. Even in the Swedish lolita forum there is a lot of talk about school (junior high and up), parents and lack of money. For me it's "been there, done that, not going back".
I welcome a deeper discussion about lolita from a feminist, periodic clothing and psychological perspective but I understand that there are few willing and, dare I say it, able to discuss this as of now. Discussion needs people who can debate from another point of view than clearly personal issues and with a wider reference span than the daily newspaper and Wikipedia.

PR-strategi för lolitaloppisen.

Flera har frågat mig hur vi lyckades dra så mycket folk till lolitaloppisen. Vissa har antagit att det var på grund av min journalistutbildning men egentligen handlar det om logik och kännedom om subkulturen.

Tala rätt språk och förmedla rätt bild
En publik tråd på Svenska Lolitaforumet användes som informationssida till loppisen. Intresserade kunde därmed se att vi fanns på riktigt och att vi var seriösa. Alla texter som skrevs innehöll slang och nyckelord som slog an toner och associationer som tilltalade målgruppen. Bildspråket på affischen och flyerserna designades för att tilltala målgruppen.
Om du inte visar att du vet vad du håller på med kommer ingen annan att tro det heller. För den som inte är initierad signalerar en intern språkanvändning kunnighet och insatthet. Vi ville locka folk som var intresserade av subkulturen i första hand, så därför paketerades allt för de redan initierade. De icke-initierade hakar på ändå om de är tillräckligt nyfikna.

Känn till vattenhålen
Jag frågade mig själv; "Om jag var intresserad av lolita men inte visste om att varken forumet eller andra lolitor fanns i min närhet, var skulle jag gå då?"
Jag satte upp affischer och flyers i butiker, på fik och andra ställen som jag antog att rätt målgrupp skulle besöka.
Att göra reklam "överallt" är bortkastad tid och bortkastad energi. En affisch som hänger där någon intresserad kanske kan se den är värdelös, en affisch som hänger där någon intresserad definitivt kan se den är guld värd.

Skicka vidare
Både affischerna och flyerserna laddades upp och gjordes tillgängliga i digital form; en variant för utskrift och en variant för webbpublicering. Vi uppmanade folk att fritt använda sig av bilderna och skriva ut både affischer och flyers om de själva kunde komma på ett ställe att göra reklam på. En länk tillbaka till den officiella informationstråden på forumet var det enda kravet vi hade.
Folk lyssnar på folk de känner. Folk går på saker som deras kompisar går på. Alltså är det självklart att alla ska kunna göra reklam och haussa det som de själva gillar.

Locka gammelgäddan
Jag skrev ett officiellt pressmeddelande uppdelat i tre delar; evenemangsinformation, medverkarinformation och kontaktinformation. Den första delen presenterade lolitaloppisen rakt upp och ner. Den andra delen presenterade vilka som var arrangörer och vilka företagsutställare som skulle komma tillsammans med länkar till allas hemsidor. Kontaktinformationen innehöll namn, mailadresser och telefonnummer. Pressmeddelandet skickades till SVT, SR, SvD, DN, Nöjesguiden, Allt om Stockholm, KP, GLÖD, Mitt i Vasastan, Vi i Vasastan och TT Spektra. Vi fick uppmärksamhet av SvD, DN, Allt om Stockholm och Vi i Vasastan samt en talangscout till ett barnprogram på SVT.
Såkallade mainstreammedier är intresserade av allt som sticker ut ur den normala strömmen av nyheter så se till att pocka på dem genom att sticka ut. De kanske inte kommer trots att pressmeddelandet gått ut men vet de inte om att du finns kommer de absolut inte komma.

Håll nyfikenheten uppe
Jag bloggade om loppisen, alla andra som på något sätt var involverade som säljare bloggade om loppisen, informationstråden på forumet uppdaterades regelbundet. Vi involverade de som inte var "bakom borden" och triggade deras upmärksamhet genom att ständigt låta dem veta vad som pågick fram till loppisdagen.
Resan till målet är halva nöjet med upplevelsen. Transparensen i organiseringen ger de potentiella besökarna en känsla av medverkan istället för en vi-och-dem-känsla.




I have been asked how we managed to get so many people to the lolita flea market. It's all about logic and knowing the subculture.

1) Talk the right language - if you can't show that you know what you're doing, noone else will believe it either.
2) Know the waterholes - get the flyers and posters out in stores, cafés and random places where people who are interested can definitely see them.
3) Pass it on - make it easily accessible for people to spread the word themselves.
4) Put the lure out - mainstream media loves news about alternative stuff. Let them know you're planning something, they sure won't come if they don't know about you.
5) Keep them curious - blogging and regularly updated info lets potential visitors in on what's happening behind the scenes in prior to the event and makes them feel more involved.

Bild © KERA Juni 2008 via jmagazinescans@LJ

En diskussion.

När jag googlade på "lolitaloppis" för att se vad vi fått för slags medial uppmärksamhet hittade jag till Anna-Karin Granbergs blogg. Hon blev upprörd över lolitastilen och loppisen och drog paralleller mellan stilen och Nabokov, så som har gjorts så många gånger förut.

Jag bjöd in Anna-Karin till loppisen för att hon skulle få se hur vi är. Hon kunde inte komma för att hon var upptagen. Men nu har jag tagit mig tid att skriva en lång kommentar till hennes inlägg. Vi kanske kan lära oss av varandra.

Jag postar också kommentaren här för er att läsa. Ni kan följa eller bidra till diskussionen på Anna-Karins blogg - men uppför er och stå för era åsikter genom att skriva under med era namn. Anonyma påhopp är fegt och ryggradslöst.

Hej, Anna-Karin.
Redan när jag skrev min inbjudan ville jag skriva ett längre svar men jag hade för mycket att göra med loppisen för att ge ditt inlägg ett svar som det förtjänar. Nu är jag glad över att jag har fått tid över! :)

Jag har följt kommentarerna på det här inlägget för att diskussionen är intressant. Den berör mig också eftersom jag klär mig lolita jag med. Diskussionen är dessvärre en het potatis som få vågar ta i och jag välkomnar diskussion eftersom det vidgar sinnet och öppnar nya dörrar som man kanske inte har tänkt på förut. Anonyma påhopp är däremot aldrig rätt, kan man inte stå för sin åsikt med sitt namn ens på nätet, ja då kan man dra åt helvete (om du ursäktar mitt grova språk).

Jag beklagar verkligen att du råkade illa ut som barn, det är ren ondska och det värsta som kan hända en person. Jag förstår att du därför oroar dig för konnotationerna inom lolitastilen och till viss del gör jag det med. Jag har läst Nabokovs Lolita och flera andra lolitor har läst den, svenskar, amerikaner, japaner, ja över alla nationsgränser. Åsikterna inom subkulturen gentemot boken går isär. Diskussionen finns alltså även inom subkulturen om huruvida boken har någon influens i stilen eller inte, mer än att det har samma namn syftar jag på då. Det enda som är säkert är att det finns ingen dokumenterad källa som varken har bekräftat eller nekat någon annan gemensam nämnare än just namnet "lolita". Ett definitivt svar får vi alltså inte förrän någon frågar en japansk folklivsforskare med inriktning på ungdomskultur, vilket förvånar mig att ingen har gjort ännu.

Jag vågar däremot säga att majoriteten av lolitorna tar ett starkt avstånd från all slags uppmuntran till pedofili. Ja, lolitor har sex med sina partners för att lolitor har en sexualdrift för att lolitor är precis som alla andra människor. Men att påstå att lolitor genom att klä sig som de vill, i en stil de älskar, på något sätt skulle vilja bli sexuellt utnyttjade av äldre män... det gör ont i mitt hjärta att höra ett sådant påstående. Ett sådant påstående likställer jag med de hemska påståendena om att "tjejer som klär sig i korta kjolar vill bli våldtagna". Men jag hoppas att det inte var så du menade, jag ville bara visa mina tankespår. Jag hoppas att det är okej?

Amanda har rätt - det var vanliga människor på loppisen. För som sagt, även om folk klär sig i lolita så är de faktiskt också vanliga människor. Däremot är det inte sant att vi sålde "allt med spets som vi kunde hitta och avvara".
Idén bakom loppisen kom till genom att jag tröttnade på att bara sälja kläder via nätet. Det är bökigt, man måste ta bilder, man måste måtta plaggen, man måste svara på frågor, det är en hel procedur som är omständig. Jag vet också att det är flera som gärna vill bära kläderna men som inte får eller kan handla över nätet. Så jag tänkte att vi kan lika gärna ha en loppis, om nu någon skulle tycka det var roligt. Vilket det antagligen var eftersom vi hade fullt upp exakt hela dagen.
Vi bjöd in självständiga designers som är kända inom den svenska lolitakretsen som seriösa, begåvade och duktiga. Ergi och The Pink Fairies. De har egna hemsidor där de lägger upp bilder på allt de tillverkar och de har kunder över hela världen som uppskattar deras verk. Sedan fick privatpersoner anmäla intresse för bord att sälja på och då fick vi ytterligare tre tjejer som hade egna små märken, tjejer som tillverkade sina egna smycken. Resten var privatpersoner, som precis som jag, ville rensa ut sina garderober från saker som de inte använde. En av oss hade växt ur sina lolitakläder, en annan hade sytt flera plagg åt sig själv som hon inte ville ha kvar för att hon ändrat stil, en tredje sålde å sin systers vägnar.
I dagens konsumtionshetsiga samhälle må det kännas på gränsen till hyckleri att ha en loppis men å andra sidan ur miljösynpunkt är det ju ändå bättre att uppmuntra att köpa begagnat och för en gångs skull faktiskt ha möjlighet till att prova innan man köper. Det finns faktiskt ingen fysisk butik i Sverige som säljer kläder från etablerade japanska lolitamärken. Ja, det finns alternativa butiker som säljer kläder som är lolitainspirerade men det kan jag ärligt säga att jag har inte stött på någon subkultur som är så märkesfixerad som just lolita. Lolitor vill ha kläder av hög kvalitet och god passform, något som man inte kan finna i de alternativa butikerna idag. Även på loppisen fanns det kläder som inte var från etablerade japanska lolitamärken men det var knappast de plaggen som lolitorna var ute efter i första hand. Just märkeshysterin är ett helt eget inlägg i sig som också är en intressant diskussion, men den ska vi kanske inte ta just idag.

Kommersialismen däremot kan vi diskutera lite idag.
När jag började för 10 år sedan med stilen fanns det tre sätt att få tag i kläderna.
Ett var att importera genom en såkallad shopping service, ett företag i Japan som köper kläderna från den japanska butiken och sedan skickar vidare kläderna till en själv. Förutom att yenen var skyhögt dyr tillkom avgifter som var minst lika skyhöga.
Ett annat var att köpa direkt från de två märken som erbjöd frakt utomlands. Återigen var yenen dyr, för att inte tala om tullavgifterna som tillkom.
Ett tredje var att sy själv. Kanske är det bara min känsla, men det känns som om det var många fler då som sydde sina egna vackra kläder än vad det är idag. Det är det jag saknar mest, folks egna kreativitet och glädjen i att ha ett egensytt plagg. Jag försökte mig också på att sy mina egna kläder men jag erkänner att jag helt enkelt inte var så bra på att sy.
Vad har detta med kommersialismen att göra?
Idag, 10 år senare, skickar 16 olika japanska företag sina lolitakläder utomlands.
Det finns fler shopping services och med högre konkurrens är också avgifterna lägre. Den svenska tullen kommer vi däremot inte ifrån, den är ju trots allt lagstadgad.
Yenen fick sig en rejäl törn efter finanskrisen (det blev 30% dyrare att köpa på mindre än en månad, jag har själv räknat ut det) men har stabiliserat sig en aning igen.
Den som inte kan köpa direkt från Japan kan lätt hitta en uppsjö av begagnade kläder som är nästintill oanvända på specialinriktade säljforum där privatpersoner från hela världen säljer sina kläder. Det finns också databaser upprättade för att hålla koll på exakt hur trovärdiga både säljare och köpare är på dessa säljforum, allt för att värna om varandras säkerhet.
Ja, det är fler som upptäcker stilen. Ja, den blir mer kommersialiserad. Ja, det finns folk som utnyttjar detta genom att ta ut skyhöga priser på kläder av dålig kvalitet för att kunna lura okunniga. Men just på grund av detta finns också forum, diskussionsgrupper och framförallt andra personer som går att fråga om en säljare eller ett märke är pålitligt och håller vad de lovar. Det fanns definitivt inte för 10 år sedan.

Jag tycker det är synd att Amanda skäms för att gå ut när hon ser hur andra beter sig. Jag skäms inte för att klä mig så som jag vill för andra människors handlingar måste stå för dem, deras personliga utspel berör ju faktiskt inte mig. Den som vill dra alla lolitor över en kam tycker jag också synd om, för jag förklarar och diskuterar och svarar gärna på frågor om det nu kan bringa klarhet i ovissheten och skepsisen. Jag förstår fullt ut att den som ser lolita spontant på gatan utan att veta vad det handlar om tror att det är teaterföreställning, möhippa eller maskerad. Men det är det inte, det är mina vardagskläder. :)

Förlåt för den enorma, massiva texten, det blev längre än jag trodde. Jag hoppas att du orkade läsa, jag tycker som sagt att diskussionen är intressant och jag välkomnar den just för att så få vill ta i den.

Med vänliga hälsningar,
Maria

I found a blog entry when googling on the lolita flea market. It was written by a woman who was upset about the lolita style and mentioned Nabokov along with it, which unfortunately happens often. I wrote a long answer to her because I feel this is a discussion that noone wants to talk about and I welcome a discussion. Maybe we can learn something from eachother, all of us.

Uttjatade frågor om lolita - och mina svar.

Fråga: Hur har du råd med lolita?
Den här frågan brukar oftast komma från någon som varken har en självständig ekonomi eller egen inkomstkälla. Det är också den mest oförskämda frågan av dem alla. Den luktar inte bara avundsjuka utan också missunnsamhet och skepsis. Bli inte sur på mig för att du inte har ett extrajobb, inte kan prioritera dina pengar eller inte kan läsa FAQ:n om hur du handlar billiga kläder i andra hand.
Mitt personliga svar är: bry dig inte om mig, bry dig om dig själv.

Fråga: När är jag lolita?
För ett tag sedan var det något ljushuvud som försökte göra skillnad på "folk som har på sig lolitakläder" och "folk som är lolita". Det insinuerades att folk som inte var "lolita-aktiga" i sitt beteende var mindre, det vill säga, sämre än andra lolitor. Bullshit. Att applicera konstlat beteende och tillrättalagda värderingar på en klädstil är att strypa kreativiteten. För att inte tala om ett hopplöst försök att göra sig själv lite mer speciell och viktig för att man råkar ha en välfylld garderob, alternativt gottgöra för bristen på en välfylld garderob. Det bästa svaret jag hittills hört är: "någonstans mitt emellan 'när man tycker att man är det' och 'när andra som har koll på stilen uppfattar en som det' ".
Mitt personliga svar är: vem bryr sig så länge du har kul?

Fråga: Är lolita en klädstil eller livsstil?
Det här är en plågsamt oundviklig följdfråga som dyker upp i diskussionsflödet efter den tidigare frågan. Diskussionsflödet fortsätter då med diplomatiska svar ("det är upp till var och en") som går vidare till förstå-sig-på-svar ("viktorianska influenser borde också premiera viktorianska sysselsättningar") och knipsas av hårt med absolutist-svar ("det är bara kläder, ÅÅH!!112").
Mitt personliga svar är: vem bryr sig?

Mina generella tips till dig som är osäker:
Ha kul. Experimentera. Var dig själv. Bry dig inte om vad andra tycker, inte heller vad jag tycker för den delen så länge det funkar för dig.

Och så en brasklapp:
Jag syftar inte på någon speciell person i det här inlägget så ta inte åt dig av det jag skrivit. Okej? Jag vill bara ventilera mina åsikter - du vet, som man ska göra i en blogg.

Bild © Gothic & Lolita Bible vol 31




"How do you afford it? How do I know I am a lolita? Is lolita a lifestyle or a clothing style?" I am so tired of these repetitive questions about lolita. My general answer is; who cares as long as it works for you and makes you happy.

The Game.

Det finns raggningsstrategier. Strategier som tar "ring efter två dagar"-regeln ett snäpp längre. Och när jag läser raggningsstrategierna undrar jag exakt hur puckade människor det finns ute i världen som faktiskt gått på de här strategierna.

Neggning är att kommentera sin target – kvinnan man raggar på – på ett indirekt nedsättande vis. Ett av Neil Strauss exempel från Spelet är ”vilka fina naglar, är de äkta?”. Det som i andra sammanhang skulle kallas härskarteknik eller sänkning används för att skapa osäkerhet och därigenom attraktion.

Det här och annat tar snubbar kurser i och läser böcker om.

Det mesta bottnar i samma sorts sunda förnuft som brukar spaltas upp i livsstilsmagasin och söndagsbilagor: Lyssna, ställ följdfrågor, skryt inte, bjud inte på drinkar, var inte efterhängsen, gärna inte ens särskilt angelägen, och så vidare. Så allmängiltiga prylar att Neil Strauss inte ens fått någon negativ respons från sina kvinnliga läsare (även om samtliga är övertygade om att teknikerna inte skulle fungera på just dem).

Här har du lite negativ respons.
Du kanske kommer få ligga, ligga jävligt mycket, ligga med hela jävla stan du bor i. Varsågod. Men du kommer också känna dig jävligt dum.

Varför? Det är enkelt att ligga.
Det är enkelt att ligga med folk som är mycket fulare än vad du själv är.
Det är enkelt att ligga med folk som är mycket mer korkade än vad du själv är.
Du kan ligga med vem som helst, vad som helst, jag lovar.

Den riktiga utmaningen, det är att få Den Där Personen att vilja stanna kvar. Och du kan ju bara hoppas på att Den Där Personen inte själv är en raggningsmanipulatör och att du inte är Den Där Personens tillfälliga erövring.

Kofta, strumpbyxor: H&M
Klänning: Ellos
Tyllunderkjol: Gina Tricot
Skor: Lolita Lola

Vem sätter din agenda?

Agenda-setting är en journalistisk teori som hävdar att massmedier styr över publikens intressen och diskussionsämnen. Inom modevärlden vet du säkert vilka som sätter agendan - de talar om för dig vad som är inne, ute, ja, tillochmed vad du passar och inte passar i.

Inom lolitascenen i väst sätts agendan av EGL, daily_lolita och framträdande personer på dessa forum.
EGL är öppet för alla slags lolita-relaterade diskussioner. Allt som postas på EGL läses av över 10000 Livejournal-registrerade personer, antagligen ännu fler eftersom registrering inte är nödvändig för att kunna läsa det mesta som postas.
I daily_lolita visas lolitarelaterade dagens-outfit-bilder upp. Medlemsantalet är blygsammare. Drygt 2500 personer, varav 800 har visat upp sin outfit minst en gång*.

Det finns en nidbild av lolitan som en bitch som klär sig inom "reglerna" med hjälp av sin Angelic Pretty-fyllda garderob.
På EGL förs ständiga diskussioner om sweet vs gothic och nästan varje dag frågar någon om vad som passar och inte passar till lolita. Angelic Pretty har det senaste året medverkat i exklusiva event i USA sedan de öppnade sin internationella onlinebutik och får därför uppmärksamhet på EGL. På daily_lolita är en fjärdedel av alla inlägg kategoriserade som sweet i jämförelse med gothic som bara är kategoriserade i en tiondel av inläggen. Och eftersom det finns så många medlemmar som kommenterar på alla inlägg ökar förstås de kritiska kommentarerna i jämförelse med ett mindre forumsinlägg.
Börjar du se ett samband?

Det är naivt att påstå att lolitor är en blind fårskock som tror allt de läser. Det är naivt att påstå att alla lolitor är en homogen grupp. Det är definitivt naivt att påstå att ingen lolita är intresserad av någonting annat förutom lolita.
Kritiker hävdar att agenda-setting inte påverkar åsikter utan höjer medvetenheten om vissa ämnen. Du väljer själv vad som passar eller inte passar till din outfit. Du väljer själv om du vill använda dig av en anonym kommentarsmassa som en avgörande och regelridande diktator för din egen stil, ditt välbefinnande och din personlighet. Du väljer själv hur medveten du vill vara.



*) Baserat på antal taggade användarnamn. I gruppens taggsystem uppmuntras användarna att tagga sina inlägg med användarnamn och stil. Totalt antal taggar är 915 stycken, varav 20 stycken är direkt angivna som stildefinierande taggar. Det förekommer också säsongsrelaterade taggar som t.ex. "halloween" samt dubbletter eller andra varianter på stildefinierande taggar.

Saker jag tycker om.

Det är mycket gnäll nu. Det är alltid mycket gnäll när hösten kommer. Frågan på stan i Aftonbladet var just "Gnäller svenskar för mycket?"

Jag ska inte gnälla. Jag ska berätta vad jag tycker om.

Att vakna upp efter en dröm och känna mig nöjd.
Marmeladburkar i miniformat, gjorda av glas, som räcker precis till en fralla.
Att hitta små oväntade detaljer i en stor helhet, till exempel en tavla eller ett fotografi.
Att dricka te ur en vacker kopp.
Att klia katter mellan trampdynorna eller i öronen.
Doften av en nytryckt, oöppnad bok.
Blommor med intensiva färger som är så skarpa att det skär i ögonen.
Sval sammet mot huden.
Att somna i hängmattan under mormors hus i Bang Sadet.
Bläckpennor som ger en mjuk känsla i handen när jag skriver med dem.
Att trampa ett par varv på cykeln och bara gliiida fram.
När en låt dyker upp i hörlurarna och jag märker att texten definierar det jag nyss tänkte på.
Såpbubblor.
Stora, otympliga kristallkronor med mässingsinfattningar.
Lejontassar på möbler.
Att gå i regnet, komma hem och duscha och sedan lägga mig under flera täcken, filtar och kuddar.
Chokladsås, cocktailbär och strössel. På en och samma gång.
Handledskorta handskar i papperstunt sämskskinn.
Ljudet av en gammal skrivmaskin, från ticktacktocket när man skriver till PLINGrrrritsch när man ska byta rad.
Orangegult kvällsljus under sensommaren.
Läsk serverad i en plastpåse fylld med krossad is, ihopknuten med en gummisnodd och ett sugrör som sticker upp ur påsen.
Att varva sött och salt när jag äter snacks.
Skumgummiringar som sätts runt take-away-muggen för att dels få ett bättre grepp, dels för att inte bränna handen.
Onödigt kitschigt neonljusbling till stationära datorer.
Maratonfika (minst två timmar).
Tjocka småfåglar.

Blus: 1-2-3
Klänning: Innocent World
Accessoarer: Smyckeskrinet, Vivienne Westwood, Glitter

En lolita, flera... lolitor?

Krystin kommer från USA men arbetar som engelsklärare i Japan. Hon har skrivit ett intressant blogginlägg där hon filosoferar över kopplingen mellan lolita som klädstil och Vladimir Nabokovs "Lolita".

Det här är ett känsligt ämne. De flesta (inte alla) lolitor slår bakut om man så mycket som andas liknelser mellan modet och romanen. De flesta (återigen, inte alla) lolitor vill i första hand vara vackra, inte sexmåltavlor. Om det ena hänger ihop med det andra, vem man vill vara vacker inför eller det faktum att det finns folk som faktiskt tänder på kläderna, det är ett helt annat blogginlägg som kanske har mer att göra med klädfetischer överlag än enbart lolita. Som Krystin skriver; "... people who wear blue jeans have sex too – that doesn’t make blue jeans an automatic statement of sexuality".

Det här dilemmat är också en av anledningarna till varför jag taggar mina lolitarelaterade inlägg som "egl". Jag vill helt enkelt locka rätt sorts lolita-publik, det vill säga inte den som letar efter nakna småflickor.

Blogge Bloggelito kommenterade artikeln i DN efter den stora picknickträffen i Humlegården. Han fnyste åt oviljan att sammankopplas med boken och beskrev det som "en efterkonstruktion för att framstå som kristet proper och anständig inför en tämligen konformistisk svensk publik med snäva kollektivistiska värderingar". Phu! Han efterlyser dessutom en lolita-variant av Hanna Fridén. Det gör jag med!

Hursomhelst - jag har ingen aning om hur kopplingarna ligger mellan klädstilen och romanen. Många kan gissa, filosofera, undra, debattera men ingen vet. Jo, möjligtvis någon som var med när modet knoppade fram på gatorna under den senare hälften av 1900-talet. Eller ännu hellre en japansk etnolog eller sociolog.

Upp med nävarna.

Jag höll på att hamna i gräl med exakt alla på redaktionen idag. Både inom projektet som på arbetsplatsen. Det blev inga gräl men jag tror knappast det kommer bli bättre organisering och information. Bara två veckor till, sedan sitter jag på mitt egna kontor med mina egna bekymmer.

Högen med spel är till vår spelrecensionskväll på torsdag. Det blir ett maraton med Chez Geek, Love Soap, Ninjaburger, TP Pixar, utomhus-Twister och Simpsons-monopol.
Det skummaste spelet är TP Tjejer mot killar. Killkorten innehåller frågor om "pojkleksaker, actionfilmer, grabbiga sporter, musik, TV och - naturligtvis - snygga brudar" (sic!) och tjejkorten har frågor om "tjejfilmer, tjejläsning, mode, tjejmusik, TV och - naturligtvis - snygga killar" (sic!). Bara så att ni vet, det finns alltså läsning och tjejläsning, musik och tjejmusik. Självklart är alla heterosexuella också. Världens mest jämställda land? Jävla skämt.

Cape: Jane Marple
Tröja: Innocent World
Bustier: Emily Temple Cute
Kjol: K-Star
Strumpor: köpt via LJ

Politisk inkorrekthet - 100 poäng.

Hela dagen gick åt till att spela Wii Sports med familjen. HELA familjen. Till och med faster som tycker spel är ett löjligt tidsfördriv tyckte att bowlingen var skitkul.

Idag har jag nått nytt personligt rekord i politisk inkorrekthet.
Antons mor hade köpt julklappar åt mig. Mycket pinsamt eftersom jag inte ens hade så mycket som en blomma med mig. Bland annat fick jag en scarf i äkta kaninpäls. Helt gudomligt mjuk och en underbar mörkblågrå färg. Jag kunde inte heller sluta fascineras av hennes rävstola, komplett med tassar, trampdynor och klor. Jag döpte den till Ragnar och lånade hem honom för ett par dagars ömt och varsamt smekande.

När jag var yngre var jag helt emot äkta päls. Äkta päls var något av det värsta jag visste. Det rankades lika lågt som rasister och folk som lyssnade på syntetisk (läs: elektronisk) musik. Du vet ju att jag älskar elektronisk musik numera. Rasister är fortfarande lika lågt stående i mina ögon men päls däremot är jag desto mer kluven inför. Jag har ingen rätt att säga att jag är emot päls eftersom jag de facto äter kött och älskar doften och känslan av skinn, läder och mocka. Djurplågeri är däremot inte okej och tanken av alla minkar som fått en elstöt i rumpan medan de fortfarande levt för att värma en kärrings svettiga rygg får mig att kräkas. Det finns så mycket att säga om päls och jag vet inte var jag ska börja för jag vet inte själv vad jag tycker. Jag vet bara att min nye vän Ragnar är mjuk och gosig, precis som min nya kaninpälsscarf.

Rätt, fel och andra dumma påhitt.

I en och en halv timme har jag diskuterat vad som är rätt och fel sätt vad gäller kläder, mode och subkulturer. Inom de flesta subkulturer finns en strikt mall. Hur man ska uppföra sig, vad man ska tänka, vilka kläder man ska köpa, vad kläder betyder för en och hur man definierar sig själv gentemot kläderna.

Hur kan man säga vad som är rätt och fel? Vad är det som gör den andra eller en själv för den delen så mycket mer rätt än någon annan inom subkulturen eller i jämförelse med resten av samhället?

Det ska jag säga dig: INGENTING.
Det finns ingenting som gör en människa bättre, smartare eller mer värd bara för att den råkar ha en handväska, klänning eller ett par skor som en inbillad gemenskap på nätet eller i vänskapskretsen har bedömt som snygg. Och det finns ingen åsikt som gör en människa mer passande eller överlägsen någon annan bara för att den inbillar sig att just det hon/han tycker är rätt.

It’s absolutely hilarious that your brain thinks people will think more of you if you like Radiohead and less of you if you like Steps, but that’s the way it works. And if you can snap out of it you will grow.
RedEye, EDGE Magazine

Det finns inga rätt för det finns inga fel.
De enda felen ligger i sättet och inställningen att upprätthålla ett påhittat genomskinligt skal inför andra medmänniskor och omgivningen. Sluta genast.

I väntan på att tvätten ska torka...

... surfar jag runt på lolitaforumen. Bland annat på försäljningsforumet där en tjej postar sin jävla kjol för femtiotolfte gången. "Snälla köp, jag har sänkt priset!" skriver hon.

Har det någonsin slagit bruden att om ett plagg inte säljer efter andra gången kommer det antagligen inte sälja den tredje, än mindre den fjärde eller femte gången. Det är ingen som vill ha skiten, ok?

I sådana här lägen (och speciellt vid den här tiden på dygnet) förstår jag var alla hatgrupper med lolitainriktning kommer ifrån. Jag är trött, otroligt uttråkad och lättirriterad. Speciellt på människor som uppenbarligen inte tänker längre än näsan räcker eller hjärnan orkar. WHINE!!!

Jag vill snabbspola framåt fem timmar så att resan till Stockholm börjar.

"Official pix plZ"

Fyfan vad TRÖTT jag blir på folk som ber om officiella bilder på kläder som de köpt eller önskar köpa. Bara idag har det gjorts fyra inlägg om officiella bilder.

Vad är grejen, ser de inte själva hur kläderna ser ut? Eller har de bara helt enkelt så dålig föreställningsförmåga och dålig kännedom om sina egna kroppar att de måste ha allt modellat?

Hemligheter.

Bakom mode finns regler, tankar och framförallt personer. Just de ingredienserna blir till en kaka som i lolivärlden hamnar i diskussionsgruppen Loli Secrets.

Anonyma bildposter med tillhörande hemlisar dyker upp varje vecka. Majoriteten av hemlisarna handlar om kroppsuppfattning, internetmobbing och regelkoderna som ingår i lolistilen. Det är också väldigt populärt att önska sig en loli-flickvän eller loli-kompisar.

Det här är några av mina favoriter. Jag håller inte med om alla. Det är diskussionerna kring dem som har varit intressanta.

Mmm, tidsbesparing.

Medan vi på jobbet har fått uppleva uppslagsboksversionen av "dålig tidsbesparing" och "dålig effektivisiering" tröstar jag mig med den nya versionen av EGL-forumet.

Tidigare i veckan delades EGL i två delar; en ren diskussionsdel och en strikt kommersiell sälj/köp/bytesdel. Gnäll från alla möjliga håll strömmade självklart in, mest på grund av uppenbar lathet från folk som tyckte att det var jobbigt att nu behöva hålla koll på två separata forum.

Jag tycker att det nya systemet är underbart! Säljposterna slipper jag frestas av när jag är pank och får istället en bättre översikt av diskussionerna. När jag sedan har pengar behöver jag inte bokmärka säljposterna för att hålla koll på vilken som var vad bland filosoferingarna över vilken parasollform som är snyggast.

Internet och den skeva kroppsuppfattningen.

Jag älskar att hänga på forum för att träffa folk och jag är intresserad av hur de ser ut. Mest för att det är roligt att se hur mycket eller lite ens inre bild av människor stämmer överens med hur de ser ut på riktigt. Alltså älskar jag när folk postar bilder på sig själva.

En 12-årig tjej postade bilder på sig själv häromkvällen i full lolimundering. Klänningen såg ut som om den var sydd för henne. Då slog det mig - lolikläder är sydda för tjejer med kroppar som 12-åringar. Eller pinniga asiater. Det är inte konstigt att tjejer i storlek 36 eller 38 inbillar sig att de är tjocka! De redigerar sina bilder för att se smalare ut och slipar ner hyn till porslinsfinish, vissa mer eller mindre tydligt.

Folk med de snyggaste bilderna blir höjda till skyarna. Jag jämför mig ett tag och önskar att jag vore lika snygg trots att allt är en illusion av filter, spakdragningar och kontraster.
Det är inget exklusivt för lolitjejerna. Var och varannan som lägger ut bilder på sig själv tar bort en finne. Allt fler tar bort och kanske lägger till ett par ansiktsdrag till oigenkännlighet. Vem är jämnvit i ansiktet? Vems mage veckar sig inte när den böjer sig ner?

Jag brukar gnälla på att mina vader ser knäppa ut. Ibland liknar mina överarmar vakuumförpackade fläskfiléer. Jag är inte 14 år längre. Jag har bröst, rumpa och en markerad midja. Istället för att redigera min kropp ska jag lära mig att vinkla kameran på ett mer fördelaktigt sätt. Eller så skiter jag i det och tar bilderna för vad de är. Ingen kamera och inget redigeringsprogram kan göra min kropp rättvisa - för det är så här jag ser ut.
Och när du ser mig IRL en vacker dag kommer du tänka; "Fan vad kort hon är!"

Överskattat.

Kära läsare!

Har du inte en jävla aning om vad jag menar när jag säger "huvudbonader"? Nu slipper du fundera på det länge till.

Inom klädstilen som kallas för gothic lolita (och alla dess underkategorier) finns olika sorters accessoarer. Däribland finner vi huvudbonaderna, enligt vissa människor nyckelaccessoaren till den perfekta outfiten. Jag återkommer till det senare.

Olika sorters huvudbonader som finns:
(bilder tagna från Baby)


x Headdress
Den traditionella och ökända rektangulärt formade huvudbonaden som ofta dekoreras med spetskanter. Blir de däremot överdekorerade finns det risk för att du ser ut att bära en tehuva. Det här är den enda huvudbonaden jag kan ha utan att se helt efterbliven ut men eftersom jag har ett litet huvud föredrar jag också smalare modeller.


x Hatt eller krona
Den är i miniatyrstorlek, ofta snedställd och knyts under hakan. Personligen tycker jag att de bara passar till den mer aristokratiska stilen. Ärligt talat är det SKITSVÅRT att bära upp de här hattarna utan att se korkad ut. Jag tänker inte ens testa.


x Jätterosett, såkallad Alice bow
Jag lovar, när jag säger jätte - då menar jag JÄTTE. Den här sortens rosett är superinne just nu, alla ska ha en. Rosetten ska ligga över huvudet och ser i värsta fall ut som att den ska suga upp din hjärna. Den är däremot sjukt gullig och jag önskar innerligt att jag kunde bära upp en sådan.

Sedan finns det en uppsjö av varianter på dessa. Dekorerade baskers, bahytter och diadem existerar också men är aningens ovanligare.

Huvudbonader i enfärgat eller tvåfärgat är enligt min åsikt inte värda att betala 300 spänn för (eller mer!), vilket det faktiskt kostar om du köper från ett märke. Jag föredrar att sy själv, speciellt mina headdresses, eftersom de blir exakt som jag vill ha dem.
Jag vägrar också att knyta saker under hakan, som man traditionellt sett ska, så jag har börjat sy fast resårband undertill mina headdresses för att sedan sätta dem på diadem. Då går det också att byta headdress efter humör och outfit.

Den vanligaste kritiken jag brukar få är att jag borde använda huvudbonader flitigare. Jag håller till viss del med. Dels använder jag inte huvudbonader för att det skulle se galet ut med håret som det är nu, dels beror det på att jag tycker att huvudbonader är helt klart ÖVERSKATTADE.

Det är många som skaffar huvudbonader för att de känner att de MÅSTE, inte för att de VILL eller nödvändigtvis tycker att de PASSAR i det, eller till stilen på klänningen för den delen.
Det finns regler inom gothic lolita, som alla stilar. Det viktigaste är att känna efter vad du själv vill ha.