It's weird how people think more hate will solve all their insignificant problems.

Någon skriver. Någon postar. Några läser. Några sprider vidare. Alla upprörs. Alla ska tycka till.
Draman på nätet tänds och slocknar snabbare än ett tomtebloss och efter en vecka minns ingen vad som hände. De långsinta får en törn i sina egon och fortsätter provocera som om det stod mellan liv eller död. Från flanken lägger jag ansiktet i händerna och undrar; hur orkar de med allt hat? Var kommer energin ifrån att bry sig mer om vad anonyma tycker om dem än vad deras riktiga vänner gör? Ju mer uppmärksamhet, desto mer vatten får de på sin kvarn. Gudarna ska veta att det florerar många roliga, en hel del uppfinningsrika, rykten om mig men jag vet ju att de inte är sanna. Det som inte är sant är heller inte relevant.

Orelevanta saker jag lägger ner energi på att hata är stelt bröd, dålig mat och saker som ska vara krispiga men som blivit geggiga. Det och att förlora. Vad jag hatar att förlora.

Klänning: Metamorphose
Strumpbyxor: H&M
Stövlar: Primark
Accessoarer: Glitter, L♥CHANCE




Internet drama is up and over before you even notice them. How do people find the energy and strength to hate on randoms they have never met, never will know or never hear from again? Why does it matter so much what anonymous people think? The more attention they get, the more it will fuel their hate. There are some funny, even creative, rumours about me but I know they aren't true. What isn't true is irrelevant.

Irrelevant stuff I put energy on hating is stale bread, bad food and things that are supposed to be crispy but have gone soggy. That and to lose. How I hate losing.