The more I dress down, the more insecure I feel.

När jag tvingas klä ner mig, alltså att inte klä mig i lolita, känns det som om folk kan se rakt igenom mig. Jag vet inte om det har med självmedvetenheten att göra eller att jag blir extra nervös. Jag känner mig osäker, inte lika stark, faktiskt till och med lite falsk när jag visar mig i en annan skepnad än min normala.

Min kompis Frida undrade: "Känner du aldrig att folk inte tar dig på allvar?"
Jag svarade att jag inte behövde oroa mig. De flesta människor är mogna nog att lyssna på vad jag säger istället för att haka upp sig på mina kläder. Vet jag om att jag kommer att befinna mig i en situation där jag ändå riskerar att dra fokus från mitt uppdrag genom kläderna så klär jag helt enkelt ned mig. Jag är villig att känna mig obekväm i några timmar om det är vad som krävs för att få jobbet gjort.

Dessutom klär jag ner mig när halva garderoben ligger i tvättkorgen. Det är nästintill omöjligt att få en tvättid oftare än varannan vecka i det här området.




Whenever I have to dress down, that is when I don't dress lolita, I feel like people are able to see right through me. I don't know if it's the selfconsciousness or that I get nervous in certain situations but I feel less secure, less strong and even a bit fake without my regular clothes.

A friend once asked if I had a problem with people not taking me seriously in lolita. Most people are mature enough to look past my clothing. But I don't mind dressing down to avoid the risk in some situations. And I do dress down when I need to do my laundry because it's impossible to get any hours at the laundry room more often than every other week in this neighbourhood.

Image © Gothic & Lolita Bible vol 4 through AvantGauche

Someone wanted me on their wall.

 
För första gången i mitt liv testade jag synen idag och domen var solklar; jag behöver glasögon. Jag är astigmatisk och översynt, tydligen ett väldigt vanligt synfel, och kan egentligen klara mig utan glasögon. Jag vill bli av med huvudvärken och kisandet jag har lidit av den senaste tiden så jag valde att bära glasögon och valde ut dessa bågar. Färgen syns inte så väl men bågarna är vinröda och drar åt det röd/lila hållet. Vad tycks?

Jag fick äntligen se min tavla! Josephine hade rätt, bilderna gör den inte rättvisa. Tavlan är såld till en privat samlare. Lite coolt att någon (som inte är en familjemedlem) vill hänga mig på sin vägg.

Jag har laddat inför morgondagen. Jag har två möten som på olika sätt ger mig en fet klump i magen. Jag försöker att ta mig samman men egentligen vill jag bara brista ut i tårar. Det kanske jag ska göra. Det brukar kännas bättre efteråt.




I tested my eyesight today and the verdict was clear; I need glasses. I picked these frames. What do you think?

I saw my painting! It is truly stunningly intricate in detail. I found out a private collector has bought it. It feels cool to know that someone, who isn't a member of the family, wants me to hang on their wall.

Tomorrow I have a hard day. I have two meetings that make me feel sick to the bone. I feel like I just want to cry but I am trying hard to keep myself together. Maybe I will cry just for a little bit. It usually eases the pain and anxiousness.

En gång var jag också newb.

När jag upptäckte gothstilen blev jag fascinerad av det vackra estetiska formspråket. Tung sammet, svarta ögonlock, svallande hår. Jag älskade gothen och jag kände att gothen älskade mig.

Jag förstod att jag aldrig skulle bli som de kaxiga tjejerna på Catty Goths.
Jag förstod att jag inte var lika snygg som Aconite.
Jag förstod att jag aldrig skulle ha råd att klä mig i enbart Azrael's Accomplice.
Men jag tittade. Jag beundrade. Jag drömde. En dag... en vacker dag...

Jag startade min egen hemsida. Jag var 14 år och fyllde den med saker jag gillade. Allt från animerade döskalle-gif:ar och dikter jag hade skrivit själv, för jag gillade att skriva och att skriva dikter, det var coolt.
Jag hade bilder på mig själv i en svart kjol av krossad sammet, en kjol som jag hade sytt själv, för det gjorde alla coola goter. Till den hade jag en svart t-shirt med en röd drake på, för att det var det enda jag hade som passade.
Jag sminkade mig som Death, för det var coolt.
Jag chattade på Basement för där hängde alla coola stockholmsgoter, typ kompisar till Anna Grå, den coolaste svenska gotbruden av dem alla. Jag pratade aldrig med henne eller hennes kompisar men jag var på samma ställe som dem. Och det räckte.

En tjej skickade ett privat meddelande till mig via chatten.
Hej. Jag känner igen dig. Har vi setts? Nej? Okej, jag känner igen dig... har du en hemsida? Okej... just det... det är dig vi diskuterar på mailinglistan. Mmm... nej, den är bara öppen för inbjudna. Ja, tyvärr.

Mitt hjärta sjönk. Jag förstod ju vad de pratade om. Jag förstod ju varför mailinglistan var till för ett fåtal människor. Jag förstod varför jag aldrig skulle bli upptagen i den mailinglistan.
Jag var inte värdig. Jag var smuts. En svartsmurf. Något som alla riktiga, alla coola, alla häftiga goter aldrig skulle ta i ens med tång och som de hellre skulle dö än sammankopplas med.

Jag kallade mig aldrig mer för goth.




I can't translate this in a good way and even less without my eyes tearing up. Please excuse me for that.

Bild © Azrael's Accomplice

Jakobsberg

Mitt första hem, där jag vaknade om kvällarna och nätterna för att tåget rasslade förbi.
Klassen hade julkonserter i den kyrkan.
Det enda stället jag har ätit ishkenderkebab på. Någonsin.
Mitt första spel, en Game&Watch, fick jag där.
Jag tjafsade med grannkärringen om en utomhusgrillfest för 20 personer en lördagskväll var störande eller inte.
Överlåset som kärvar.
Min barndom nerpackad i fem kartonger. Ömsade skinn från mina tonår i ytterligare tre.
En nyckel jag inte längre vet vart den går till.
Spelbutiken som vi gick till varje dag för att bläddra sönder tyska fjortismusiktidningar i jakt på varenda lilla bild på Green Day.
Perrongen jag suttit på flera gånger i väntan på att fly in till stan för att vara cool och hänga med coola människor som bara hade coola smeknamn och aldrig fick veta vad de hette på riktigt, varken i för- eller efternamn eller ens var de bodde eller kom ifrån.
Jag flyr inte längre. Jag kommer inte heller tillbaka.

Blus: Wasteland Retro Clothing
Klänning: Baby the Stars Shine Bright
Strumpor: Innocent World
Skor: Skopunkten




Today's outfit.

Jag vill inte göra om.

Jag har avundats de som valt supermegaögon till sina Poupee-dockor. Det ser ju så väldigt sött ut, på ett seriefigursaktigt vis. När jag nu har chans att ändra tvekar jag. Jag känner inte igen min docka när jag testar andra ögon, annan ansiktsform, andra läppar. Jag har till viss del projicerat mig själv på dockan, som om den vore en ouppnåelig fantasikarikatyr av mig själv. Jag sneglar gärna utanför bilden, jag har stora läppar, jag har en relativt rund ansiktsform. Det jag trodde skulle bli en förbättring blir istället en försämring. Jag trivs som jag är. Med min docka. Men jag är fortfarande avundsjuk på hennes garderob.

Mina bidrag till Årets Mest Osmickrande Porträtt.

Man lägger helst inte upp osmickrande bilder på sig själv. Man lägger upp femtioelva snarlika MySpace/bilddagboks/ego-bilder istället. Man tar bort taggar på osmickrande bilder på sig själv på Facebook. Man tar sedan bort eller ignorerar kommentarer som "Du ser inte alls ut sådär i verkligheten!".

Så här har ni. De mest osmickrande bilderna som tagits på mig under 2008. Såhär ser jag ut i verkligheten!

Nyårsfesten 2008. Tydligen är papaya och latexhandskklämmande en perfekt kombination. För det är vad jag gör. Klämmer på en latexhandske. Jag lovar!

Det skulle ha blivit en fin bild, tyckte Frida. Men det är ju ingen utmaning, tyckte jag.

Mitt körsbär ramlade av och ner på golvet! Såhär ledsen blev jag då.

Inflyttningsfest med nördtema. Vad fan var det i den där vattenpipan egentligen?

Utmanad från två håll.

Jag orkade lägga ner tid på håret imorse så jag lockade håret med hjälp av plattången. Det blev jävligt snyggt, om jag nu får säga det själv.

Ok, nu har jag segat så pass med Mallis utmaning att jag dessutom blev utmanad av iki. Jag ger mig!

* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.


Sju saker

1) Jag har somnat medan jag har skrivit prov. Flera gånger. I gymnasiet.
2) Jag vill inte att bra berättelser eller härliga upplevelser ska ta slut. Därför har jag massor av oklarade spel och outlästa böcker.
3) Jag blir lite surare för varje dag som går utan att jag fått ett besked om ett konto till Hello Kitty Online.
4) Jag äter nästan aldrig upp grönsakerna om jag är på restaurang. Om det finns ett salladsbord tvingar jag mig själv att ta åtminstone EN grönsak. Hemma hos folk äter jag sallad mest för att vara artig. Förutom hos Joachim och Catta eller min faster för där är allting garanterat gott.
5) Ibland när jag ser riktigt små pälsdjur vill jag nypa dem riktigt, riktigt hårt för att de är så söta. Men det gör jag aldrig. Jag klappar fint som alla andra.
6) Jag älskar mina bröst. Eller ja, jag älskar hela mig själv, men mest mina bröst.
7) Jag började feströka när jag märkte att frågan "Ska'ru me ut å röka?" var ett bra knep för att få snygga ragg och potentiella ligg vid sidan av för att snacka lite. Jag slutade när jag flyttade till Kalmar och det inte fanns några snygga ragg eller potentiella ligg.

Jag bryter mot de två sista reglerna och är vajld änd krejsi nog för att säga: den som vill anta den här utmaningen får göra det. Lämna ett litet inlägg här bara om ni gör det så att jag kan läsa.

Halsband: Paris Kids, Smyckeskrinet
Kofta, klänning: Innocent World
Blus: Gina Tricot

Och så var jag hemma igen dårå.

Du vet sådana hära verklighetsknäppar? När du kommer på dig själv med att leva, att ha ett liv, att vara en människa i en kropp som gör saker? När allting blir så surrealistiskt RIKTIGT?

Jag fick en sådan idag. Jag började tänka; vad gör jag egentligen med mina dagar? Du vet, den där jobbigaste verklighetsknäppen av dem alla. Jag vaknar, jag går till jobbet, jag gör mitt jobb (som är sjukt roligt), jag cyklar hem, idag köpte jag kattmat på väg hem från jobbet, jag kom hem, jag diskade, jag åt mat och nu sitter jag här. Låter det tråkigt?

Det är inte tråkigt. Jag hade massa mål som jag uppnått: tagit examen, skaffat jobb, skaffat katter, börjat läsa japanska, börjat gå i terapi, börjat träna, ja, tillochmed tagit tag i körkortet ännu en gång. Vad ska jag göra nu då?
Jag vill resa. Det blir Paris senast till Japan Expo, Kyoto med Nina & C:O i oktober och förhoppningsvis Leeds och Amanda nån gång dessförinnan. Köpenhamn har jag fortfarande inte varit i sedan jag var fyra år.
Vad ska jag göra mer? Ska jag lära mig ett till språk förutom japanskan? Kanske ge thailändska en chans till och hoppas på att det inte sitter en massa övre medelålders män med gula febern i klassrummet den här gången också? Eller putsa upp franskan lagom till Paris i vår?

Hela livet är plötsligt det där buffébordet jag drömt om hela mitt liv och jag vet inte i vilken ände jag ska börja plocka.

Jacka: Bruno Zaragoza
Sjal, strumpbyxor: H&M
Klänning: Metamorphose
Stövlar, väska: Primark

Huvudlösa hönan, det är jag.

Jag frågar om allt, kan ingenting, känner mig vilse. På mötena blir jag lite orolig, osäker, sitter hellre tyst än öppnar munnen och riskerar att säga fel. Ställer någon en fråga försöker jag pejla in vilket som är "det rätta svaret". Jag märker en skillnad rent fysiskt också. Jag kryper ihop, går tystare, rör mig försiktigare. Jag hatar verkligen den här sidan av mig själv för det är så långt ifrån mitt riktiga jag. Jag vill att n00b-fasen ska gå över. Nu.

Blus: 1-2-3
Klänning: Metamorphose
Strumpbyxor: H&M
Accessoarer: Paris Kids, H&M
Skor: chilli

Fjortis! Jag alltså.

Förra veckan hörde jag en tjej på tunnelbanan säga att bloggare inte alls är likadana i verkligheten som de framställer sig i sina bloggar. Självklart började jag fundera: hur är jag i bloggen i jämförelse med hur jag är IRL?

Jag började blogga för att jag gillar att skriva och för att slippa ringa femtioelva likadana samtal till olika människor. I efterhand har folk sagt till mig att de ser mig som en idol. En förebild. Och jag blir förvånad. Mitt liv, är det något eftersträvansvärt? Jag har svårt att tro det eftersom jag vet allt det du inte vet. Jag kan inte se mig själv som en cool person, för innerst inne är jag alltid lilla fjantiga Häst-Maria som ingen vill ta i ens med tång.

Så i eftermiddags (onsdag) kom helt plötsligt stadens stiligaste karl gående längs Medborgarplatsen. Han kände igen mig. Stannade och pratade med mig. Lät mig ta upp en del av hans tid. Det låter löjligt men jag blev glad. Glad över att jag ändå får ta plats i världen, om än bara en liten del. Och även jag fick äran att träffa min favoritbloggare.

Tjejen på tunnelbanan hade rätt. Han var inte alls som på bloggen - han var mycket bättre på alla sätt och vis.

Inför sista fasen.

Ytterligare ett meddelande lämnat, denna gång till receptionist. Två samtal ringda till mobilen. Inget svar, ingen återuppringning. Jag ger upp. Det är inte synd om mig, men jag är ledsen och besviken. Varje förlorat jobb är som ett personligt Poltava.

Jag går in i sista förberedelsefasen inför Japan istället. Det vill säga bråka med CSN, ringa till språkresebyrån och fylla i papper. Och så bakar jag en citronmarängpaj för att tröstäta bort ångesten.

Halvbahytt: Triple Fortune
Tröja, halsband: Innocent World
Corsage: Metamorphose
Klänning: Baby the Stars Shine Bright
Strumpbyxor: Gina Tricot
Skor: Alice and the Pirates
Paraply: MAM
Väska: Kazuko Ogawa

Circle lenses - guldfisk i en handvändning.

The ulzzang craze started in South Korea. Many ulzzang wannabes post up their pictures on various websites, and voting and chatting can be done on many of them. Contests, both online and in real life, are often used to pick the best ulzzangs, but you do not necessarily need to enter or win. Most ulzzangs, however, use the internet to share their photos, and that is how many become popular.

The most famous ulzzangs may earn celebrity status. Some ulzzangs may even become real celebrities by going into acting, singing, or modeling careers. Two examples of former ulzzangs are Goo Hye Sun and Park Han Byul.

// soompi.com

De flesta ulzzangs använder sig av lösögonfransar och "circle lenses". Skillnaden mellan dessa linser och vanliga linser är den svarta ringen runt irisen som får ögat att se större ut. Linserna gör att blicken blir glansig och dockaktig. Eller guldfiskaktig, hur du nu väljer att se det.

Du känner ju mig. Jag är nyfiken så jag var ju tvungen att testa. Jag beställde två par linser, bruna Barbie-ögon och lila. Första bilden är mina egna ögon, helt naturliga, utan linser. De andra två bilderna har jag linserna på.


 
Barbie-linserna känns overkliga, som om ögonen blir femtioelva gånger större. På något sätt känns det som att jag ser dummare ut? Men det kanske bara är i mitt eget huvud. Jag blev besviken på de lila linserna. Jag hade förväntat mig att ögonen skulle bli neonlila. Den lila färgen syns bättre ju närmre man kommer, helst i starkt dagsljus:


Kul grej, fruktansvärt pilligt men jag orkar nog inte ha dem till vardags.

OBS! Om du inte har synfel, använd kosmetiska kontaktlinser på egen risk. Läs den här varningstexten från AOO och FDA och konsultera en optiker.

Jag skäms varje gång när jag...

 
... tar för lång tid på mig att betala i butiker. Typ när kortet inte går igenom och jag glömt ID. Eller när jag ska betala kontant men upptäcker att jag inte har tillräckligt och måste ta det på kortet.
... sitter i en stor grupp människor som pratar om något jag inte förstår. Jag hatar att vara utanför en diskussion.
... börjat diskutera någonting väldigt livligt och övertygat bara för att upptäcka halvvägs i mitt eget resonemang att jag har helt jävla fel. Jag brukar be om ursäkt och ändra uppfattning men jag skäms ändå. ARGGHH!
... måste påminna folk (och mig själv) om att jag inte har körkort.
... måste tacka nej till någonting som jag egentligen vill, typ en fika på stan eller en resa till Bahamas, för att det är för mycket månad kvar i slutet av pengarna.
... hör mig själv säga opassande saker för att det bara slinker ur mig utan att tänka mig för innan.
... inte hör mig själv säga det som jag verkligen vill säga när det behövs och bara stoppar undan det någonstans långt inuti.
... tappar balansen på cykeln över ett övergångsställe.
... blir påkommen med att betala barnbiljett istället för vuxenbiljett på bussen. Oftast kommer jag undan.
... erkänner att jag fortfarande inte har sett Pulp Fiction. JAG HAR INTE DET, OKEJ?!

Headdress, klänning: Metamorphose
Blus: Emmaus second hand
Strumpor: Baby the Stars Shine Bright
Skor: Black Peace Now
Paraply: MAM
Väska: Kazuko Ogawa
Halsband: Gina Tricot
Brosch: Van Asch

God meritlista, utställd flera gånger, fin stamtavla.

Vice VD:n hade sightseeing på redaktionen för den nya VD:n. När de kom till mitt kontor var vice VD:n snabb med att poängtera att jag var vikarie.
- Och så bara MÅSTE du berätta om dina kläder! sa han.

Hans ton var sådär... plastigt entusiastisk, nästan ursäktande. Inför VD:n alltså, inte inför mig.
Och jag skämdes. För att vice VD:n inte kan vara stolt över sin personal, inte för att jag älskar mina kläder.
- Vad vill du veta? Jag har inte bara skriv- och läsförståelse, jag kan även stå på händer mot en vägg, balansera en sked på nästippen och om du vill kan du få inspektera mina tänder!
Det var vad jag tänkte säga men inte sa. Istället blev det japanskt mode, blabla, viktoriansk silhuett, yadayada. Oh så spännande, jajjemen, så fint, himla fint.

VD:n sa tack och hej.
Jag bet ihop och påminde mig själv om att det bara är nio arbetsdagar kvar.

Hårband: MILK
Klänning, tröja: Innocent World
Handväska, strumpor: Swimmer
Accessoarer: Glitter, Gina Tricot, Erik&Alexander, DessertRose
Skor: LolitaLola

Naninanina, ninnaninnanaaanina.

När jag jobbade i underklädesbutik brukade jag titta på kundernas spegelminer. Du vet, den där minen man gör när man betraktar sig själv. De flesta kunderna hade väldigt subtila spegelminer. Oftast tittade de bara rakt på sig själva. Inget mer med det. En speciell kund däremot hade en lika speciell spegelmin; hon satte huvudet på sned, spärrade upp ögonen och plutade med munnen. Ungefär som en karikatyr av en uppblåsbar sexdocka baserad på valfri animebrud.

I spegeln brukar jag sänka hakan en aning och titta på mig själv lite snett nedifrån eller snett uppifrån. Jag får för mig att mina ögon ser större och snedare ut och att mitt ansikte blir mer skarpt i kanterna istället för runt. Jag försöker också skapa en synvilla av att min näsa är smalare och rakare än vad den är. Mitt i allt detta blir jag så koncentrerad att jag glömmer bort munnen, vilket leder till att jag jämt ser sur och bitchig ut. Och jag tänker INTE le, för då blir jag en snedögd häst.

Bolero: nümph
Tröja, paraply: H&M
Klänning, hårrosett: Metamorphose
Strumpbyxor: Wolford
Skor: Petit Doll
Väska: random butik i Jatujak, Bangkok (eller var det Siam Square?)
Accessoarer: H&M, Paris Kids, Smyckeskrinet, Innocent World, Dessert Rose, fröken söt, Glitter, ICHI PINK, Baby the Stars Shine Bright, Ur&Penn

Skor - en anledning att älska mina fötter.

Jag är uppvuxen med inställningen att fötterna är det smutsigaste som finns på hela kroppen. I den thailändska kulturen är fötter orena eftersom de är närmast marken. Det fult att peka med fötterna mot någon och att ha fötterna nära någon annans ansikte eftersom huvudet är den renaste kroppsdelen, närmast himlen. En av de värsta förolämpningarna på thailändska är "gon son tien" vilket löst översatt betyder "smaka på mina fötter".

Jag har alltså alltid tyckt att fötter är fula och äckliga. De luktar äckligt, ser äckliga ut och de känns äckliga om jag skulle råka ta i dem. Jag byter strumpor varje dag och framförallt har jag alltid haft skor som stänger in mina fötter eftersom jag knappt tålt att se på dem. Skor är enda anledningen till varför jag älskar mina fötter. Jag älskar skor. Jag har löjliga drivor med skor på skohyllan, i garderoben, i källaren och i skohyllan, garderoben och källaren hemma i Stockholm.

I år har jag skaffat ett par sandaler som jag trivs i. På riktigt. Jag är dum som inte har gått med sandaler tidigare på sommaren. Det känns befriande och otroligt skönt.
Jag har tillochmed gått så långt att jag har genomskinliga spetsstrumpor i dem. Det är ett stort steg för mig. Det dröjer nog ett tag till innan jag går helt utan strumpor.

Skugga.

Ända sedan jag blev fascinerad av gotstilen har jag haft någon slags osämja med min hudfärg. Det låg något majestätiskt och förtrollande över gotklädmärkesmodeller med porslinshy och midjelångt svart hår. Jag hade håret åtminstone.

I Thailand var jag bara tvungen att testa en av alla dessa hudblekningskrämer. Ja, i Thailand finns det hudvårdsprodukter som bleker din hy eftersom ljus hy anses vara vackrare än mörk hy. Jag testade med spänning över att se resultatet som reklamerna lovade skulle gå på ett kick, från pepparkaksbrun till rosavit på bara ett par veckor, fantastiskt Maria, berätta mer! Jag blev inte rosavit. Jag blev ljust citrongul. Ungefär så att jag lyste ikapp med lysröret på toaletten.

Som med alla andra komplex jag haft har jag försonats med min hudfärg. Jag ser bra ut i alla starka färger jag gillar. Jag bränner mig aldrig om det inte är tropisk solhetta. Jag är faktiskt ganska snygg också, om jag får säga det själv.

Klänning: Visible
Underkjol (tyllkanten som kikar fram): Angelic Pretty
Hårband: MILK
Handskar: Smyckeskrinet
Armband: h.Naoto (egentligen halsband)
Armbandsur: DessertRose
Strumpor, skor, halsband: random butik i Camden, London
Handväska: H&M

Klädstil och livsstil är helt skilda saker.

Ska du ha synth på dig ikväll?
Hur ofta klär du dig i cyber?
Brukar du alltid ha skejtkläder på dig?

Byt ut ovanstående stilar i varje mening till lolita. Lolita är den enda klädstilen jag haft som blivit ifrågasatt på ovanstående sätt.

För de flesta är lolita någonting nytt på det sättet att det inte är etablerat som synth, rockabilly eller cyber är. Jag har tidigare grunnat på om det kan ha någonting att göra med att lolita är en ytlig subkultur.

Åsikter går vida isär om det verkligen finns en livsstil eller musikstil som definierar lolita.
Ja, jag klär mig såhär så gott som varje dag. Nej, jag är inte en cosplayer. Nej, jag sitter inte med benen tätt ihop när jag dricker te (som jag förövrigt druckit sedan jag var fem). Jag lyfter inte på mitt lillfinger när jag äter kakor och jag äger heller ingen fransk minipudel med rosafärgad päls.

När jag var punkare sket jag inte i att duscha. När jag var gothare hade jag varken fladdermöss eller spindlar som husdjur. Det finns heller inget med lolita som tvingat mig att lägga mig till med vardagsvanor som jag tidigare inte haft.

Den största förändringen är att det är svårare att vara spontant kreativ, åtminstone när jag jämför med min hardcore second hand-period. All min shopping sköts online numera och att gå i butik för att leta nytt känns bara hopplöst.
Den stora fördelen är att jag äntligen har kläder som passar och då framförallt på längden. Äntligen slipper jag sy upp kjolar, byxor och ärmar och äntligen sitter midjan där den ska och inte nere på höften.

Det är svårt för vissa människor att ta en viktorianskt inspirerad puffsilhuett på fullt allvar. Därför har jag sparat mitt enda par jeans och mina t-shirts med tryck till när jag ska klä mig normalt. Jag brukar ha normalt på mig på jobbet, jag har normalt på arbetsintervjuer och ibland brukar jag ha normalt på mig när jag inte vill utmana ödet vad gäller nattsluskande på blöta krogkvällar. Kemtvätt är så jävla dyrt.

Är det försent?

Jag håller i "101 things to do before you're old and boring", uppföljaren till boken om saker man måste göra innan man dör.

Boktiteln förklarar allt. Du ska bland annat ha sett en handfull filmer och läst en hel del böcker, pruttat och rapat offentligt och lärt dina far- eller morföräldrar någonting nytt innan du själv blir gammal.
Det mesta i boken har jag redan gjort, till exempel varit med i ett tv-program, målat en tavla, varvat tv-spel och startat en blogg. Jag har faktiskt startat fyra bloggar i olika former. Betyder det att jag är gammal? Jag tycker inte att jag är tråkig åtminstone. Lite exhibitionistisk kanske men inte tråkig.


Så till något helt annat. Metamorphose har släppt bilder på den senaste linjen Vintage Cherry. Min definitva favorit är a-linjeklänningen. Vaddå feta MILK-vibbar liksom. Halterneckmodellen med midjekedja är också jättesöt men inte lika mycket kärlek vid första ögonkastet.

Jag har feberspänningar i kroppen. Jag vill inte bli sjuk, vill inte, vill inte, vill inte! Vi måste pitcha våra idéer i pressprojektet för Östran på fredag först, sen kan jag bli sjuk.

Tröja, klänning: Innocent World
Strumpbyxor: H&M
Hårband: DessertRose
Halsband: Smyckeskrinet
Väska: köpt via LJ

Bild © Metamorphose

Grattis!

Pressprojektet har börjat och idag hade vi vår första fotolektion med Ullis. Väldigt inspirerande! Jag vill bara ut och fota. Imorgon får vi fotouppgifter och i helgen blir det fotoexpedition ute på Stensö med Lina.

Jag och Lina började brottas med cykelsadeln i ett försök att sänka den. Jag har mycket kortare ben än Ingrid (det är hennes cykel) och jag har fått skavsår på rumpan av att trampa ojämnt. Vi måste ha brottats länge för en av grannarna kom ut och hjälpte oss, trevlige Karlsson på första våningen. Tack Karlsson!

Jag skulle skicka iväg mitt första frilanskontrakt. Första kontraktet som ger kontant betalning. Stoppa ner papper, klistra igen kuvert, sätta på frimärke, lägga på lådan - och kom på när jag väl var hemma att jag hade glömt att skriva adressen! Hur kunde jag göra det? Jag känner mig korkad. Tur att jag skrev min avsändaradress. Brevet lär väl dyka upp innan helgen.

På tal om korkad - enligt tidningen Studentliv söker 12% av tillfrågade arbetsgivare upp folk på communities. Folk som ansökt om jobb, alltså. Folk som i sin tur ger ett dåligt intryck ratas av arbetsgivarna. Undrar vad framtida arbetsgivare drar för slutsatser om mig? Gillar att göra sushi, klä sig i stora kjolar och tar massa självporträtt. Och när jag nu inte ens kan skicka ett vanligt brev - går det hem hos arbetsgivarna?

Blus, ring: Innocent World
Kjol: sydd av Sara
Strumpbyxor: H&M
Armbandsur: DessertRose