När jag upptäckte gothstilen blev jag fascinerad av det vackra estetiska formspråket. Tung sammet, svarta ögonlock, svallande hår. Jag älskade gothen och jag kände att gothen älskade mig.
Jag förstod att jag aldrig skulle bli som de kaxiga tjejerna på Catty Goths.
Jag förstod att jag inte var lika snygg som Aconite.
Jag förstod att jag aldrig skulle ha råd att klä mig i enbart Azrael's Accomplice.
Men jag tittade. Jag beundrade. Jag drömde. En dag... en vacker dag...
Jag startade min egen hemsida. Jag var 14 år och fyllde den med saker jag gillade. Allt från animerade döskalle-gif:ar och dikter jag hade skrivit själv, för jag gillade att skriva och att skriva dikter, det var coolt.
Jag hade bilder på mig själv i en svart kjol av krossad sammet, en kjol som jag hade sytt själv, för det gjorde alla coola goter. Till den hade jag en svart t-shirt med en röd drake på, för att det var det enda jag hade som passade.
Jag sminkade mig som Death, för det var coolt.
Jag chattade på Basement för där hängde alla coola stockholmsgoter, typ kompisar till Anna Grå, den coolaste svenska gotbruden av dem alla. Jag pratade aldrig med henne eller hennes kompisar men jag var på samma ställe som dem. Och det räckte.
En tjej skickade ett privat meddelande till mig via chatten.
Hej. Jag känner igen dig. Har vi setts? Nej? Okej, jag känner igen dig... har du en hemsida? Okej... just det... det är dig vi diskuterar på mailinglistan. Mmm... nej, den är bara öppen för inbjudna. Ja, tyvärr.
Mitt hjärta sjönk. Jag förstod ju vad de pratade om. Jag förstod ju varför mailinglistan var till för ett fåtal människor. Jag förstod varför jag aldrig skulle bli upptagen i den mailinglistan.
Jag var inte värdig. Jag var smuts. En svartsmurf. Något som alla riktiga, alla coola, alla häftiga goter aldrig skulle ta i ens med tång och som de hellre skulle dö än sammankopplas med.
Jag kallade mig aldrig mer för goth.
I can't translate this in a good way and even less without my eyes tearing up. Please excuse me for that.
Bild © Azrael's Accomplice
Du skriver något fantastiskt bra! Jag fick linlevnad i texten! Så bra Maria!
ReplyDeleteOm man inte fick drömma så skulle nog inte vi människor finnas till så lätt!
Vad du än kallar dig är du våran Maria.
ReplyDeleteOch vi tycker mycket, mycket om dig.
Det påminner mig om en fabulös comicstrip från Johnny The Homicidal Maniac som jag läste senast igår.
ReplyDelete"Why is it that whenever we're not talking about being discriminated people for the way we look, we make fun of other people? I mean, what makes you any different from those jock-holes who were laughing at your hair that one time?"
"It's not like we talk about anyone important, some people just ask for it.
Besides, if we talked about anything else we might expose the fact that most of our arrogance is based on exploiting a fashionable alienation rather than on anything substantial."
"oh yeah... HEY LOOK AT THAT FAT GIRL!!!"
haha, vi har alle vært n00bz en gang, rite?
ReplyDeleteLinnea: Tack!
ReplyDeleteTussen & Lurvas: Snuttar! <3
Törnen: Så sant som det är sagt. Skrivet. Ritat. Whatever!!! XD
Frida: Japp, dessvärre är det en del som glömmer bort det. Man kan ju bara bli bättre och bättre. ;D
elitism berör mig så illa - det är ju så fruktansvärt lätt att sparka nedåt. Så att en själv får känna sig lite, lite bättre.
ReplyDeleteLeslie: Jag håller helt och hållet med. Ju mer elitistiska drag, desto sämre självkänsla innerst inne. Det är min hittills icke motbevisade tes.
ReplyDeleteTack för att du delar med dig.
ReplyDeleteDet är omöjligt att vara cool som 14-åring. Det har jag i alla fall fått för mig. Jag var absolut inte cool men skulle aldrig påstå att idioterna som snackade så mycket skit om hur jag var eller klädde mig var bättre på något sätt. Det är delvis därför jag inte skäms för hur jag var.
Tack själv, Mila.
ReplyDeleteDu har helt rätt och man ska inte skämmas för att man helt enkelt var 14 år.