Och så var jag hemma igen dårå.

Du vet sådana hära verklighetsknäppar? När du kommer på dig själv med att leva, att ha ett liv, att vara en människa i en kropp som gör saker? När allting blir så surrealistiskt RIKTIGT?

Jag fick en sådan idag. Jag började tänka; vad gör jag egentligen med mina dagar? Du vet, den där jobbigaste verklighetsknäppen av dem alla. Jag vaknar, jag går till jobbet, jag gör mitt jobb (som är sjukt roligt), jag cyklar hem, idag köpte jag kattmat på väg hem från jobbet, jag kom hem, jag diskade, jag åt mat och nu sitter jag här. Låter det tråkigt?

Det är inte tråkigt. Jag hade massa mål som jag uppnått: tagit examen, skaffat jobb, skaffat katter, börjat läsa japanska, börjat gå i terapi, börjat träna, ja, tillochmed tagit tag i körkortet ännu en gång. Vad ska jag göra nu då?
Jag vill resa. Det blir Paris senast till Japan Expo, Kyoto med Nina & C:O i oktober och förhoppningsvis Leeds och Amanda nån gång dessförinnan. Köpenhamn har jag fortfarande inte varit i sedan jag var fyra år.
Vad ska jag göra mer? Ska jag lära mig ett till språk förutom japanskan? Kanske ge thailändska en chans till och hoppas på att det inte sitter en massa övre medelålders män med gula febern i klassrummet den här gången också? Eller putsa upp franskan lagom till Paris i vår?

Hela livet är plötsligt det där buffébordet jag drömt om hela mitt liv och jag vet inte i vilken ände jag ska börja plocka.

Jacka: Bruno Zaragoza
Sjal, strumpbyxor: H&M
Klänning: Metamorphose
Stövlar, väska: Primark