Fjortis! Jag alltså.

Förra veckan hörde jag en tjej på tunnelbanan säga att bloggare inte alls är likadana i verkligheten som de framställer sig i sina bloggar. Självklart började jag fundera: hur är jag i bloggen i jämförelse med hur jag är IRL?

Jag började blogga för att jag gillar att skriva och för att slippa ringa femtioelva likadana samtal till olika människor. I efterhand har folk sagt till mig att de ser mig som en idol. En förebild. Och jag blir förvånad. Mitt liv, är det något eftersträvansvärt? Jag har svårt att tro det eftersom jag vet allt det du inte vet. Jag kan inte se mig själv som en cool person, för innerst inne är jag alltid lilla fjantiga Häst-Maria som ingen vill ta i ens med tång.

Så i eftermiddags (onsdag) kom helt plötsligt stadens stiligaste karl gående längs Medborgarplatsen. Han kände igen mig. Stannade och pratade med mig. Lät mig ta upp en del av hans tid. Det låter löjligt men jag blev glad. Glad över att jag ändå får ta plats i världen, om än bara en liten del. Och även jag fick äran att träffa min favoritbloggare.

Tjejen på tunnelbanan hade rätt. Han var inte alls som på bloggen - han var mycket bättre på alla sätt och vis.