Klädstil och livsstil är helt skilda saker.

Ska du ha synth på dig ikväll?
Hur ofta klär du dig i cyber?
Brukar du alltid ha skejtkläder på dig?

Byt ut ovanstående stilar i varje mening till lolita. Lolita är den enda klädstilen jag haft som blivit ifrågasatt på ovanstående sätt.

För de flesta är lolita någonting nytt på det sättet att det inte är etablerat som synth, rockabilly eller cyber är. Jag har tidigare grunnat på om det kan ha någonting att göra med att lolita är en ytlig subkultur.

Åsikter går vida isär om det verkligen finns en livsstil eller musikstil som definierar lolita.
Ja, jag klär mig såhär så gott som varje dag. Nej, jag är inte en cosplayer. Nej, jag sitter inte med benen tätt ihop när jag dricker te (som jag förövrigt druckit sedan jag var fem). Jag lyfter inte på mitt lillfinger när jag äter kakor och jag äger heller ingen fransk minipudel med rosafärgad päls.

När jag var punkare sket jag inte i att duscha. När jag var gothare hade jag varken fladdermöss eller spindlar som husdjur. Det finns heller inget med lolita som tvingat mig att lägga mig till med vardagsvanor som jag tidigare inte haft.

Den största förändringen är att det är svårare att vara spontant kreativ, åtminstone när jag jämför med min hardcore second hand-period. All min shopping sköts online numera och att gå i butik för att leta nytt känns bara hopplöst.
Den stora fördelen är att jag äntligen har kläder som passar och då framförallt på längden. Äntligen slipper jag sy upp kjolar, byxor och ärmar och äntligen sitter midjan där den ska och inte nere på höften.

Det är svårt för vissa människor att ta en viktorianskt inspirerad puffsilhuett på fullt allvar. Därför har jag sparat mitt enda par jeans och mina t-shirts med tryck till när jag ska klä mig normalt. Jag brukar ha normalt på mig på jobbet, jag har normalt på arbetsintervjuer och ibland brukar jag ha normalt på mig när jag inte vill utmana ödet vad gäller nattsluskande på blöta krogkvällar. Kemtvätt är så jävla dyrt.