Veckans
lolisecrets ifrågasatte en sak jag också tänkt på; varför har så många lolis
fobier av olika slag? Det är egentligen inget som är unikt för lolistilen, det finns psykiskt instabila människor inom varje subkultur, modeuttryck och åldersskikt. Men på det svenska lolitaforumet, bara som ett exempel, är det flera tjejer som önskar gå på loliträffar men backar ur för att de "inte vågar", "är blyg", "har svårt att träffa folk". Varför är de så många?
En del lolis påstår att eskapismen är den största anledningen till varför de anammar stilen. De erkänner att kläderna får dem att känna sig upphöjda, glamoriserade och vackra. Lolistilen är på många sätt
en subkultur som inte kräver någon motprestation. Synthare och indiepopare vill gärna stoltsera med hur många band de har sett eller vilka bootlegs de äger av nämnda band.
Lolis har inget annat än kläderna som gemensam nämnare och kläderna i sin tur kräver inget annat än att du lyckas koordinera kläderna rätt. Ur den synvinkeln är lolistilen också en bidragande, drivande orsak till konsumtionshets och märkeshysteri, som jag skrivit om
tidigare. Som om det inte vore nog har en del lolis erkänt ätstörningar, ekonomiska problem och tillochmed prostitution för att kunna uppnå och underhålla sitt klädintresse. Extremfall? Jag vet inte. Kanske, kanske inte.
Scenen som finns online är bra, för att lolis över hela världen kan mötas och diskutera sitt intresse med flera olika andra lolis. Samtidigt ställs regler och krav av
en inbillad krets som antingen dömer eller hyllar dig beroende på om du har lyckats matcha rätt sorts rosa toner. Det är däremot ett helt annat blogginlägg.
Bild © lolita_secrets, Livejournal.
