Veckans lolisecrets ifrågasatte en sak jag också tänkt på; varför har så många lolis fobier av olika slag? Det är egentligen inget som är unikt för lolistilen, det finns psykiskt instabila människor inom varje subkultur, modeuttryck och åldersskikt. Men på det svenska lolitaforumet, bara som ett exempel, är det flera tjejer som önskar gå på loliträffar men backar ur för att de "inte vågar", "är blyg", "har svårt att träffa folk". Varför är de så många?
En del lolis påstår att eskapismen är den största anledningen till varför de anammar stilen. De erkänner att kläderna får dem att känna sig upphöjda, glamoriserade och vackra. Lolistilen är på många sätt en subkultur som inte kräver någon motprestation.
Synthare och indiepopare vill gärna stoltsera med hur många band de har sett eller vilka bootlegs de äger av nämnda band. Lolis har inget annat än kläderna som gemensam nämnare och kläderna i sin tur kräver inget annat än att du lyckas koordinera kläderna rätt. Ur den synvinkeln är lolistilen också en bidragande, drivande orsak till konsumtionshets och märkeshysteri, som jag skrivit om tidigare. Som om det inte vore nog har en del lolis erkänt ätstörningar, ekonomiska problem och tillochmed prostitution för att kunna uppnå och underhålla sitt klädintresse. Extremfall? Jag vet inte. Kanske, kanske inte.
Scenen som finns online är bra, för att lolis över hela världen kan mötas och diskutera sitt intresse med flera olika andra lolis. Samtidigt ställs regler och krav av en inbillad krets som antingen dömer eller hyllar dig beroende på om du har lyckats matcha rätt sorts rosa toner. Det är däremot ett helt annat blogginlägg.
Bild © lolita_secrets, Livejournal.
jag har tänkt lite på ditt inlägg under dagen. nu kan jag ju inte alls särskilt mkt om lolikulturen men kan det inte finnas en poäng i det där att det är en slags bekräftelse utan att man behöver moprestera? blyga och socialt handikappade som vill synas utan att ses typ? ungefär som att flera skådisar är otroligt blyga men älskar att få gå upp i en annan person och få dess uppmärksamhet utan att riskera sin gen personlighet?
ReplyDeleteDet du säger ser jag som en del av eskapismen - man sätter sitt riktiga jag åt sidan för att leva sig in i en roll där det inte krävs eller förväntas något annat än att du ska vara vacker att se på.
ReplyDeleteÄr ni helt, jag är loli och jag klär mig som en för att visa vem jag är på insidan. Jag älskar det viktorianska, konsten och romantiken. Precis som en metel/goth visar upp sitt intresse för fantasy och musik.
ReplyDelete^^ jag är inte blyg.
Frågan jag ställer är inte varför man klär sig lolita. Frågan jag ställer är varför det känns som att många lolitor använder stilen som en verklighetsflykt och vad det är som definierar lolita som en subkultur i jämförelse mot andra subkulturer.
ReplyDelete