27 juli 2009

En diskussion.

När jag googlade på "lolitaloppis" för att se vad vi fått för slags medial uppmärksamhet hittade jag till Anna-Karin Granbergs blogg. Hon blev upprörd över lolitastilen och loppisen och drog paralleller mellan stilen och Nabokov, så som har gjorts så många gånger förut.

Jag bjöd in Anna-Karin till loppisen för att hon skulle få se hur vi är. Hon kunde inte komma för att hon var upptagen. Men nu har jag tagit mig tid att skriva en lång kommentar till hennes inlägg. Vi kanske kan lära oss av varandra.

Jag postar också kommentaren här för er att läsa. Ni kan följa eller bidra till diskussionen på Anna-Karins blogg - men uppför er och stå för era åsikter genom att skriva under med era namn. Anonyma påhopp är fegt och ryggradslöst.

Hej, Anna-Karin.
Redan när jag skrev min inbjudan ville jag skriva ett längre svar men jag hade för mycket att göra med loppisen för att ge ditt inlägg ett svar som det förtjänar. Nu är jag glad över att jag har fått tid över! :)

Jag har följt kommentarerna på det här inlägget för att diskussionen är intressant. Den berör mig också eftersom jag klär mig lolita jag med. Diskussionen är dessvärre en het potatis som få vågar ta i och jag välkomnar diskussion eftersom det vidgar sinnet och öppnar nya dörrar som man kanske inte har tänkt på förut. Anonyma påhopp är däremot aldrig rätt, kan man inte stå för sin åsikt med sitt namn ens på nätet, ja då kan man dra åt helvete (om du ursäktar mitt grova språk).

Jag beklagar verkligen att du råkade illa ut som barn, det är ren ondska och det värsta som kan hända en person. Jag förstår att du därför oroar dig för konnotationerna inom lolitastilen och till viss del gör jag det med. Jag har läst Nabokovs Lolita och flera andra lolitor har läst den, svenskar, amerikaner, japaner, ja över alla nationsgränser. Åsikterna inom subkulturen gentemot boken går isär. Diskussionen finns alltså även inom subkulturen om huruvida boken har någon influens i stilen eller inte, mer än att det har samma namn syftar jag på då. Det enda som är säkert är att det finns ingen dokumenterad källa som varken har bekräftat eller nekat någon annan gemensam nämnare än just namnet "lolita". Ett definitivt svar får vi alltså inte förrän någon frågar en japansk folklivsforskare med inriktning på ungdomskultur, vilket förvånar mig att ingen har gjort ännu.

Jag vågar däremot säga att majoriteten av lolitorna tar ett starkt avstånd från all slags uppmuntran till pedofili. Ja, lolitor har sex med sina partners för att lolitor har en sexualdrift för att lolitor är precis som alla andra människor. Men att påstå att lolitor genom att klä sig som de vill, i en stil de älskar, på något sätt skulle vilja bli sexuellt utnyttjade av äldre män... det gör ont i mitt hjärta att höra ett sådant påstående. Ett sådant påstående likställer jag med de hemska påståendena om att "tjejer som klär sig i korta kjolar vill bli våldtagna". Men jag hoppas att det inte var så du menade, jag ville bara visa mina tankespår. Jag hoppas att det är okej?

Amanda har rätt - det var vanliga människor på loppisen. För som sagt, även om folk klär sig i lolita så är de faktiskt också vanliga människor. Däremot är det inte sant att vi sålde "allt med spets som vi kunde hitta och avvara".
Idén bakom loppisen kom till genom att jag tröttnade på att bara sälja kläder via nätet. Det är bökigt, man måste ta bilder, man måste måtta plaggen, man måste svara på frågor, det är en hel procedur som är omständig. Jag vet också att det är flera som gärna vill bära kläderna men som inte får eller kan handla över nätet. Så jag tänkte att vi kan lika gärna ha en loppis, om nu någon skulle tycka det var roligt. Vilket det antagligen var eftersom vi hade fullt upp exakt hela dagen.
Vi bjöd in självständiga designers som är kända inom den svenska lolitakretsen som seriösa, begåvade och duktiga. Ergi och The Pink Fairies. De har egna hemsidor där de lägger upp bilder på allt de tillverkar och de har kunder över hela världen som uppskattar deras verk. Sedan fick privatpersoner anmäla intresse för bord att sälja på och då fick vi ytterligare tre tjejer som hade egna små märken, tjejer som tillverkade sina egna smycken. Resten var privatpersoner, som precis som jag, ville rensa ut sina garderober från saker som de inte använde. En av oss hade växt ur sina lolitakläder, en annan hade sytt flera plagg åt sig själv som hon inte ville ha kvar för att hon ändrat stil, en tredje sålde å sin systers vägnar.
I dagens konsumtionshetsiga samhälle må det kännas på gränsen till hyckleri att ha en loppis men å andra sidan ur miljösynpunkt är det ju ändå bättre att uppmuntra att köpa begagnat och för en gångs skull faktiskt ha möjlighet till att prova innan man köper. Det finns faktiskt ingen fysisk butik i Sverige som säljer kläder från etablerade japanska lolitamärken. Ja, det finns alternativa butiker som säljer kläder som är lolitainspirerade men det kan jag ärligt säga att jag har inte stött på någon subkultur som är så märkesfixerad som just lolita. Lolitor vill ha kläder av hög kvalitet och god passform, något som man inte kan finna i de alternativa butikerna idag. Även på loppisen fanns det kläder som inte var från etablerade japanska lolitamärken men det var knappast de plaggen som lolitorna var ute efter i första hand. Just märkeshysterin är ett helt eget inlägg i sig som också är en intressant diskussion, men den ska vi kanske inte ta just idag.

Kommersialismen däremot kan vi diskutera lite idag.
När jag började för 10 år sedan med stilen fanns det tre sätt att få tag i kläderna.
Ett var att importera genom en såkallad shopping service, ett företag i Japan som köper kläderna från den japanska butiken och sedan skickar vidare kläderna till en själv. Förutom att yenen var skyhögt dyr tillkom avgifter som var minst lika skyhöga.
Ett annat var att köpa direkt från de två märken som erbjöd frakt utomlands. Återigen var yenen dyr, för att inte tala om tullavgifterna som tillkom.
Ett tredje var att sy själv. Kanske är det bara min känsla, men det känns som om det var många fler då som sydde sina egna vackra kläder än vad det är idag. Det är det jag saknar mest, folks egna kreativitet och glädjen i att ha ett egensytt plagg. Jag försökte mig också på att sy mina egna kläder men jag erkänner att jag helt enkelt inte var så bra på att sy.
Vad har detta med kommersialismen att göra?
Idag, 10 år senare, skickar 16 olika japanska företag sina lolitakläder utomlands.
Det finns fler shopping services och med högre konkurrens är också avgifterna lägre. Den svenska tullen kommer vi däremot inte ifrån, den är ju trots allt lagstadgad.
Yenen fick sig en rejäl törn efter finanskrisen (det blev 30% dyrare att köpa på mindre än en månad, jag har själv räknat ut det) men har stabiliserat sig en aning igen.
Den som inte kan köpa direkt från Japan kan lätt hitta en uppsjö av begagnade kläder som är nästintill oanvända på specialinriktade säljforum där privatpersoner från hela världen säljer sina kläder. Det finns också databaser upprättade för att hålla koll på exakt hur trovärdiga både säljare och köpare är på dessa säljforum, allt för att värna om varandras säkerhet.
Ja, det är fler som upptäcker stilen. Ja, den blir mer kommersialiserad. Ja, det finns folk som utnyttjar detta genom att ta ut skyhöga priser på kläder av dålig kvalitet för att kunna lura okunniga. Men just på grund av detta finns också forum, diskussionsgrupper och framförallt andra personer som går att fråga om en säljare eller ett märke är pålitligt och håller vad de lovar. Det fanns definitivt inte för 10 år sedan.

Jag tycker det är synd att Amanda skäms för att gå ut när hon ser hur andra beter sig. Jag skäms inte för att klä mig så som jag vill för andra människors handlingar måste stå för dem, deras personliga utspel berör ju faktiskt inte mig. Den som vill dra alla lolitor över en kam tycker jag också synd om, för jag förklarar och diskuterar och svarar gärna på frågor om det nu kan bringa klarhet i ovissheten och skepsisen. Jag förstår fullt ut att den som ser lolita spontant på gatan utan att veta vad det handlar om tror att det är teaterföreställning, möhippa eller maskerad. Men det är det inte, det är mina vardagskläder. :)

Förlåt för den enorma, massiva texten, det blev längre än jag trodde. Jag hoppas att du orkade läsa, jag tycker som sagt att diskussionen är intressant och jag välkomnar den just för att så få vill ta i den.

Med vänliga hälsningar,
Maria





I found a blog entry when googling on the lolita flea market. It was written by a woman who was upset about the lolita style and mentioned Nabokov along with it, which unfortunately happens often. I wrote a long answer to her because I feel this is a discussion that noone wants to talk about and I welcome a discussion. Maybe we can learn something from eachother, all of us.

8 kommentarer:

  1. Maria, mycket bra skrivet! hela lolita communityn(!) borde ha dig som spokesperson :)
    Otroligt laddat ord för en sådan fantastisk klädstil. Och intressant diskussion :)

    SvaraRadera
  2. Jag tänkte bara säga att jag är väldigt glad att det finns en person som du.

    SvaraRadera
  3. Vi är nog alla glada att det finns personer som du.

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet, människan verkar ha skaffat sin uppfattning på något väldigt konstigt sätt.

    SvaraRadera
  5. Tack, men om man läser hela kommentarsfältet så har jag viss förståelse för hennes upprördhet.

    SvaraRadera
  6. Åh hjälp när jag hittade hennes blogg i förgår. Man blir så arg när folk gör sånna uttalanden och inte vet vad dem talar om. Oavsätt hennes bakgrund ska man ha fakta och inte skriva vad man gissar att det handlar om.

    Tur att du gav henne rätt information :D!

    SvaraRadera
  7. Ja, där håller jag ju med. Fakta först, gissningar sen. Helst aldrig.

    SvaraRadera

Tack för din kommentar, jag försöker alltid svara så snart jag kan!

Thank you for your comment, I always try to reply as soon as I can!

Blog Widget by LinkWithin