30 maj 2008

Utveckling.

För snart tio år sedan kunde jag räkna Sveriges Visual Kei-fans på båda mina händer.

I förmiddags träffade jag en man som vill göra en dokumentär om VK i Sverige. Vi snackade om image, klädstil och lolita i två timmar. Det var så skönt att prata med någon som förstod vad jag sa, som inte klappade mig på huvudet. Jag behövde inte förklara något heller. Vi utbytte åsikter, synpunkter och reflexioner. Tiden bara susade förbi, nästan omtumlande fort.

Jag vet inte hur mycket jag får säga, annat än att dokumentären är på gång. Vilket betyder precis vadsomhelst i nuläget. Mina öron är varma efter rundringande till gamla kontakter inom scenen. Jag har inte varit intresserad av VK sedan Beast of Blood släpptes. Det känns ändå jävligt pepp att kunna bidra med någonting. Och speciellt chansen att få se mitt namn i en eftertext, hoho!

blog comments powered by Disqus
Blog Widget by LinkWithin