29 maj 2008

När jag stirrade upp i taket som en zombie.

Jag funderade på livet och allt som händer runt omkring som jag missar medan jag svettas ihjäl och knarkar cola framför ett skitigt tangentbord och en störande bred skärm. Telefonen ringde och jag pratade, jag pratade, jag pratade tills jag märkte att jag babblade och på andra sidan luren ekade bara artighet. Jag är så trött och fylld med negativa tankar som suger ur all energi som rinner ner i ett svart avlopp där det inte gör någon nytta, vilket stör mig för jag skulle behöva den energin till att göra något viktigare. Viktigare som i det här fallet just nu betyder att redigera bilder, texter och layouter som egentligen inte ska vara mitt problem men som blir mitt problem för att andra inte gör vad de ska. Jag stirrar, bara stirrar rakt fram och jag orkar, bara orkar inte göra något annat än att bara låta tiden gå och tillochmed när jag försöker gå ifrån märker jag att jag bara stirrar blankt och plötsligt har ytterligare tre timmar gått och jag har inte gjort någonting. Jag försöker dämpa det genom att snegla på vad andra gör, hur klarar de sig, hur orkar de med allting? Egentligen är jag helt ointresserad, det är bara mitt osäkra jag som vill jämföra mig, till ingen nytta, varför då, jag vet inte, för jag vill veta att jag duger, lever, andas, förtjänar att existera och jag vet att jag gör det så varför plågar jag mig själv, så onödigt och jag blir trött igen. Och arg. Jag blir arg. Såhär var det innan jag började plugga i Kalmar, precis såhär - så nära mållinjen känns det som att marken rämnar under mig och jag bara glider ner i det där avloppet där den negativa energin har samlats. Det dånar av plasket när jag slår genom ytan på botten av det där jävla helvetesavloppet och jag kommer på att jag inte kan simma. Men nej, jag måste orka. Och jag ska fanimej orka. Och när jag hittat proppen, tömt avloppet... då har jag inte längre några hinder.

Blog Widget by LinkWithin