19 december 2006

Projektion.

Jag har börjat titta på Revolutionary Girl Utena igen och har precis avslutat den första säsongen. Det var flera år sedan sist och jag minns hur enkel den var.

Första gången jag såg serien tyckte jag om Utena mest. Hon var ju perfekt, drömtjejen som utmanade normer och slogs för Anthys rätt att bli en individ. Jag hade glömt bort hur lite det egentligen handlade om Anthys bästa och att Anthy bara var en förlängning av hennes egen självbild. Nu har jag ju bara sett första säsongen, jag minns inte hur den andra säsongen var och jag har inte sett den tredje alls.

Jag identifierar mig inte längre med Utena. Jag känner mig lite tom när jag inte tycker att hon är lika bra längre på något sätt. Jag vill gärna identifiera mig själv i en karaktär när jag ser på en serie så att jag har någon att heja på eller känna sympati för. Jag gillar tillexempel Abby i Navy CIS och Michelangelo i Turtles. Jag skulle vilja se mig själv som en intelligent person som visserligen har höga mål men som ändå kan skämta om saker. Plus att jag älskar mat.

Anthy hatar jag däremot exakt lika mycket som förut. Jag avskyr människor som inte har en egen vilja eller åsikt och jag avskyr därför karaktärer som är likadana. Det sägs att det man hatar mest i andra personer är också det man hatar mest i sig själv. Jag försöker tänka på det innan jag säger att jag avskyr någon och till viss del kan jag acceptera mina egna fel. Vissa delar av mitt liv där jag aldrig sa någonting och bara såg på hatar jag mig själv för. I slutändan är det bara jag som kan förlåta mig själv för att kunna gå vidare.

blog comments powered by Disqus
Blog Widget by LinkWithin