30 november 2006

Du med och jag med.

Trots att snön inte kommer är det iallafall lika kolmörkt när man stiger upp som när man åker hem. Med mörkret har mina vänner börjat åka hem med sina nyfunna kärlekar/förälskelser/whatever. Genom tänderna mumlar jag att jag är glad för deras skull men jag känner mig ensam.

Jag har egentligen hittat någon. Han är smart, gillar samma spel och lyssnar på samma musik som jag. Vi matchar jävligt bra, intellektuellt sett. Samtidigt känner jag mig som smittad av Lizas antihumör och vill inte ha någon när alla andra har. Så jag hittar på en massa undanflykter, fast kanske inte så mycket för att göra andra nöjda som för att övertala mig själv.

Svaret är enkelt.
Jag vill vara fri men inte vara ensam.
Och jag påverkas mer av min omgivning än vad jag vill erkänna för jag blir aldrig av med mina hjärnspöken.

Tesen stämmer. Jag vill alltid ha det jag inte kan få och när jag kan få det vill jag aldrig ha det.
Jag är girig, bortskämd och jävligt envis. Typiskt ensambarn, som Lina skulle säga.

4 kommentarer:

  1. Maria...jag måste bekänna en sak för dig...
    Du är helt underbar.
    Puss och en varm antikram på dig / zZz

    SvaraRadera
  2. Konjaksost? Det kan man inte äta!

    SvaraRadera
  3. Vem är snubben? Nyfiken i en strut

    SvaraRadera
  4. Anonym, som visar sig vara Liza: Puss älskling.

    Andypandy: Konjaksost IS TEH SHIT! Uttala dig inte förrns du smakat. ;)

    Anonym och nyfiken: Vem är du egentligen?

    SvaraRadera

Tack för din kommentar, jag försöker alltid svara så snart jag kan!

Thank you for your comment, I always try to reply as soon as I can!

Blog Widget by LinkWithin